Att våga bryta cirkeln

Hjälp vad tiden konstant springer iväg, dagarna blir veckor som så snabbt blir månader. När man alltid har alldeles för mycket att göra flyter till slut tiden bara ihop till ett enda nystan av måsten och stress.

Jag kan knappt räkna på fingrarna hur många gånger som jag har suttit här nu och bara velat skriva inlägg långa som noveller. Berätta allt som hänt sedan sist och förklara varför jag inte har varit aktiv här inne.Men av någon anledning, så har jag inte kunnat förmå mig att publicera något här inne.

Jag har sedan barnsben alltid haft höga krav på mig själv och det jag gör. Bloggen här inne har även den varit min lilla bebis, något jag varit stolt över att jag har åstadkommit och jobbat fram helt själv.

I samband med alla framträdanden i andra medier så höjde jag kraven ytterligare på mig själv. Jag ville skriva ännu bättre inlägg, informativa, bra bilder, korrekt grammatik osv. Samtidigt som vardagen blev ännu mer stressande, ångesten förföljde mig dagligen, rädslan för vad som kommer att ske om M inte går upp i vikt, vad som kommer ske om vi inte får till en fungerande lösning mm.Vilket i kombination med mina ambitioner kanske inte var en match made in heaven direkt.

Detta gjorde att allt bara blev en enda enorm negativ cirkel. En cirkel som jag sedan dess har haft enormt svårt att bryta, för jag vet inte var jag ska börja. Inte vetat hur jag ska bryta mig loss och släppa dessa orimliga kraven på mig själv, när jag egentligen bara borde vara tacksam och glad över att jag fortfarande står på benen samt orkar fortsätta kriga mot alla myndigheter och Ale kommun.

Så, härmed vill jag mest bara säga att jag officiellt släpper alla höga krav på mig själv gällande inlägg och uppdateringar här inne. Haha! Och förhoppningsvis gör det att spärren jag har satt upp för mig själv släpper i samma veva, för det är så otroligt mycket som jag vill dela med mig av till er! Det är så otroligt mycket som har hänt sedan vi sist hördes här inne och allt jag vill är att kunna dela med mig mer aktivt. Oavsett om det är ett informativt viktigt inlägg eller bara en härlig uppdatering från sommarens äventyr i skogen bland myror, blåbär och vilda barn.

Sist men inte minst, tack för att ni fortfarande finns här och väljer att fortsätta följa med på vår resa! ❤️ All kärlek till er alla!

Nu är det slut.

Tänk att ett helt år redan har gått, ett helt år av ständig kamp, åtskilliga möten med olika myndigheter, milslånga dokument skrivna gällande överklaganden/ansökningar/läkarintyg mm. Vissa segrar har vi lyckats med, underbara människor har vi lärt känna på resan och fantastiskt starka kämpar samt riktiga superhjältar har vi fått äran att lära känna!

Men nu är året slut, 2018 är förbi och idag är första dagen på ett helt nytt år. Kommer 2019 bli året då individer med olika funktionsvariationer landet över, får den hjälpen de har rätt till enligt LSS? Eller kommer 2019 gå till historien som ytterligare ett år där nedskärningarna skördar oskyldiga liv och sänker hela familjer samt dess anhöriga till botten?

Jag har varit helt sänkt sedan oktober.

Inte en enda uns av energi har funnits kvar, vilket ni säkerligen har märkt väldigt tydligt. Både gällande avsaknaden av uppdateringar här, men även min totala frånvaro på övriga sociala medier. Tröttheten och den lilla energin som tidigare funnits kvar, försvann helt och att ens orka med vardagen har varit en enorm ansträngning.

Som tur är så har vi haft ett enormt stöd från vården gällande Max hälsa och sjukdomstillstånd, dessutom har hans underbara assistenter gjort allt och lite till för honom. Vårt juridiska stöd har varit fantastiskt dessutom och utan vänner samt familj hade jag nog inte stått på benen fortfarande. Så ett enormt stort tack till er alla! Och för er som inte fått tag i mig, förhoppningsvis förstår ni lite mer efter detta inlägg. Jag skäms och ber om ursäkt, men jag har inte och räcker ännu inte till i den mån jag hade önskat just nu.

Vad hände efter oktober 2018?

Mina uppdateringar här tog ju som sagt en paus efter senaste inlägget som jag skrev i början av oktober “Tungt ämne, tungt inlägg”. Så tänkte försöka knåpa ihop en någorlunda sammanfattad uppdatering om vad som hänt sedan dess.

  • Den 11 okt hade jag första telefonmötet med försäkringskassan gällande min ansökan om Bilstöd för Max och anpassning.
  • Den 18 okt hade vi hembesök av HAB´s arbetsterapeut och fysioterapeut som bla installerade en anpassad sits till toastolen på nedervåningen för Max.
  • Den 26 okt försökte vi ha uppföljningsmöte med förskolan, HAB och LSS assistans. Men då förskolans ansvarige förskolechef samt specialpedagog kom en timme för sent så blev det inte ett så väl fungerande möte tyvärr. Men plan med pedagogerna las för resten av HT-18.
  • Den 8 nov hade Max läkarbesök på ögonmottagningen för grundlig undersökning samt koll av hans ögon och syn. Vilket tyvärr resulterade i att jag fick reda på att han har ett rätt kraftigt synfel och behövde glasögon i princip omgående, något vi beställde via vår lokala goa synoptik butik på vägen hem.
  • I nov startade även Max nya goa assistent hos oss och vi är evigt tacksamma för arr hon ville bli en del av vårat lilla “team”.
  • Den  15 nov fick han sin behandling igen och den 19 nov skrevs han in för operation igen, varav operationsdagen var den 20 nov då man bytte jejunoalsonden samt tog olika bindvävsprover på honom i hals/magsäck/tarmar för att fortsätta utreda varför han inte går upp i vikt.
  • Den 23 nov har jag möte med samverkanseneheten inför västbus. (sipmöte)
  • Den 26 nov har vi västbusmöte nr 4 i ordningen, varav vården och Max specialistläkare är med på skypelänk och vi hade även hela rummet fullt med underbara människor där som alla ville värna om Max bästa. Förutom Biståndsenheten då såklart, då de var de enda där som egentligen hade kunnat göra något åt den hemska situationen vi fortfarande sitter i. Något som de inte var villiga att göra denna gången heller, detta trots anmälan till socialtjänsten av vården pga fara för Max hälsa och liv då allt ansvar ligger på mig dygnet runt. Plus att läkaren via länk informerade dem ytterligare om hur illa det egentligen är med honom och hur det kommer att börja påverka inte bara hans fysiska utveckling, utan även hans kognitiva utveckling om han inte snarast börjar att gå upp i vikt! Detta har vi alla varnat för i mer än ett år, något som klart och tydligt även står i hans läkarintyg mm. Allt detta har dock biståndsenheten helt vägrat att ta till sig under sina utredningar och beslutsfattanden.
    Det hela resulterade dock i 2 nya ansökningar inför alla vittnen på plats, varav den ena var ansökan om personlig assistans dygnet runt (nr 3 i ordningen hos kommunen) och den andra ansökan gällde kontaktfamilj 1 helg i månaden, båda ansökningarna via LSS då såklart då SOC gjort en tydlig bedömning om att Max inte tillhör dem alls med tanke på sin problematik mm.
    Det framkommer även på mötet att Biståndseneheten fortfarande inte gjort något alls trots anmälan som lämnades över till dem i oktober från socialtjänsten, Ale kommun i ett nötskal har jag hört.
  • Den 30 nov har vi ett bra läkarbesök hos Max lungspecialist och allergiläkare på dsbus, som kommer med bra tankar samt idéer gällande hans nutrionsproblematik.
  • Den 5 dec får han behandling intravenöst igen efter att ha varit hemma den veckan pga slem samt kräkningar.
  • Den 12 dec har Max sin första assistansnatt någonsin och denna mamman fick en natt att andas lite på.
  • Den 13 dec har jag samt en annan engagerad förälder i Ale kommun möte med Alekuriren gällande den extrema situationen som biståndsenheten/ale kommun medvetet utsätter våra barn samt våra familjen för. Denna artikel ska komma nu i början av året både digitalt samt lokalt i brevlådan.
  • Både jag + barnen spenderar resten av tiden fram till jul med sjukdom, feber/hosta/slem och annat bös. Förutom allt vi redan har då dagligen såklart.
  • Den 22 dec firar vi första julen med barnens fina släkt från sthlm, farföräldrar/pappa mfl.
  • Den 24 dec firar vi jul med min sida av släkten hemma hos min goa mor (barnens mormor).
  • Den 27 dec är det dags för Max att få årets sista intravenösa behandling. 
  • Och den 31 dec gör vi vårt bästa att fira lite nyår.

Så hur ska 2019 bli? Ska det bli året som vi räddade LSS eller året då vi tvingade individer med funktionsvariationer ut ur landet för att överleva?

Min förhoppning är dock att jag ska orka, samt få mer tid till att jobba vidare med denna hemsidan och det arbete jag vill utföra för att förbättra livet för så många utsatta individer som hamnar mellan stolarna i det sociala skyddsnätet vi har idag. Samt fortsätta kriga för LSS och alla de som tillhör lagen.
Ingen ska behöva stå själv i denna konstanta stormen! Ingen kan göra allt men alla kan definitivt göra något!

Jag ska bara ladda batterierna lite till så att jag orkar ytterligare en rond till emot våra idag omänskliga myndigheter. Medan dem är på jullov och göttar sig i skumpa samt julmat, så kan jag meddela att Max tappat ytterligare i vikt och idag väger han knappt 13,5 kg. Han fyller 5 år i början av februari och har sedan i början av 2017 inte klarat av att gå en enda hel vecka på förskolan pga sin sjukdomsproblematik. Trots detta så väljer Ale kommun att fortsätta skita i honom, ett barn som bokstavligt talat tynar bort för att han egentligen behöver matdropp dygnet runt. Men jag är bara en person, dessutom mamma till 2 barn… Jag räcker uppenbarligen inte till!? Trots det får han inte mer hjälp..

Hjälper inte ännu mer dropp så kommer han behöva en till pump samt näring direkt in i blodet, en liten 5 åring som kom mer begränsas ytterligare i livet och inte få möjlighet att vara det barn han är då hans mamma inte har möjlighet att konstant övervaka honom 24×7. Hade han bara fått den hjälpen han har rätt till enligt lag så hade allting ändrats! Vi hade kunnat ge folk jobb, han hade kunnat få speciellt utbildad personal som kan hjälpa honom och se till att han får möjlighet att vara så mycket barn han bara kan! Med en extra hand eller två för att stötta och underlätta. Jag hade kunnat få vara “bara” mamma åt mina barn och för en gångs skull kunna känna att jag kanske räcker till. Min andra son hade inte behövt hamna i kläm lika mycket och vi hade kunnat få prova på att ha en “vanlig vardag”, “som alla andra”.

Är det inte just det som vi ska måna om, att de individer med särskilda behov eller funktionsvariationer, samt deras familjer, får en möjlighet att delta i samhället lika mycket som du och jag? Jag ber på mina bara knän inatt och hoppas verkligen att 2019 blir året som vi #räddadeLSS annars lär jag med mina barn och många fler bli tvungna att emigrera för att överleva.
No feed. Create and publish a feed to display it.

Tungt ämne, tungt inlägg.

Jag tänker i detta inlägg dela med mig av väldigt personliga, tunga och väldigt känsliga saker. Jag ber er alla att läsa en extra gång innan ni kommenterar något nedan, jag ber er också att sluta läsa redan nu om ni har svårt att ta in vad en annan människa tänker och förstå den personen oavsett om ni kan relatera eller ej.
Men detta kan även vara ett rätt upprörande ämne för den som inte är särskilt insatt.

Först och främst, detta är vad både Försäkringskassan och Ale kommun anser vara “Vanligt Föräldraansvar”.

  • Andning är inget grundläggande behov idag, oavsett om individen har en trach eller andningsproblematik likt andningsuppehåll, så får man ingen personlig assistans för detta.
    Detta anses gå under det vanliga föräldraansvaret.
  • Sondmatning som grundläggande behov, gick igenom högsta förvaltningsrätten i april i år. Men trots att denna dom dessutom ska vara vägledande för kommuner och försäkringskassan så fortsätter båda dessa att myndigheter att neka individer tid för sondmatning som behöver ske via matpump med konstant övervakning. Även om individen i sig är låsta till denna matning i princip dygnet runt, man beviljar bara ca 1-2 minuter per på och avkoppling av slangen. 
    Så om ditt barn behöver övervakas konstant för att inte slita ut sin peg/knapp, dra i slangen, trassla in sig osv, så får du ingenting för detta om du inte sitter konstant med en spruta vid ditt barns sida och matar in detta för hand.
    Annars anses det inte vara av tillräckligt “nära” karaktär och blir således inte beviljad som tid för grundläggande behov. Trots att sondmatning oavsett form, ska räknas som ett grundläggande behov.
    Det anses vara av vanligt föräldraansvar att övervaka sitt barn konstant vid matning av sondmatning med matpump.
  • Har du ett barn med en psykisk funktionsvariation, likt tex autism, så anses detta vara av vanligt föräldraansvar oavsett om din 3 åring tex inte ens vet om att du är hens förälder. Oavsett om ditt barn sover 2 h varje natt med grav medicinering, detta är inget som ger dig rätten till personlig assistans. Oavsett om ditt barn/ungdom inte har någon förståelse för farliga ting, att springa rakt ut i en trafikerad väg, utan impulskontroll, utan konsekvenstänk osv. Dvs ditt barn/ungdom behöver konstant tillsyn och även stöd i sin kommunikation då hen har svårt med det sociala samspelet.
    Detta ger dig INTE rätt till assistans, det anses vara vanligt föräldraansvar att vaka över sitt barn dygnet runt, att barn i 3-5 års ålder inte sover om nätterna. 
  • Är ditt barn drabbad av tex en immunsjukdom som gör att hen inte kan vistas som friska barn inom barnomsorgen, vilket betyder att du som förälder behöver vårda/övervaka dit barn även dagtid anses inte vara tillräckligt för att barnet ska ha rätt till personlig assistans dagtid enligt Ale kommun. 
    Oavsett om läkarna ordagrant i sina många läkarintyg till kommunen, barnomsorgen samt försäkringskassan beskriver att barnet är försämrad i sin grundproblematik och EJ bör vistas heltid inom barnomsorgen.
    Ditt barn anses inte heller vara beviljad något annat form av anpassat stöd heller.
Detta är bara en ytte pytte liten del av allt vi konstant tjafsar om. Och med vi så menar jag inte bara min lilla familj, utan flera familjer både i Ale Kommun och i övriga landet idag.

https://www.svd.se/fullstandigt-haveri-i-lss-utredningen

Som jag nämnde i förra inlägget så nekas vi som sagt personlig assistans dagtid via lss och nu även kontaktfamilj via sol. 

I tisdags så hade ju Max ett av sina behandlingstillfällen för sin immunsjukdom och även ett möte med hans läkarteam, dietist och nutrionssköterska. Detta då han inte går upp i vikt som han ska, trots att jag kämpar mig blodig för att få i honom så mycket näring per dag som möjligt.

Men trots all vår kamp och all hjälp från sjukvården så står han fortfarande still i vikt och har gjort i över ett år nu. Han fortsätter att växa så smått på längden, men viktmässigt lägger han inte på sig ett endaste litet gram.
Denna press kring vikten och Max egna mående, samt ovilja att ha matdroppet har gjort hela denna situationen i princip ohållbar. Jag måste dagligen tvinga mitt barn, hålla fast honom mot sin vilja, övermanna honom då han i sin affekt sparkar/slår/sliter i slangen och på mig för att försöka slippa använda matdroppet.
Han behöver ju konstant tillsyn och passning när han har sitt matdropp, vilket just nu helst ska uppgå till 20 h per dygn för att han ska lyckas få i sig tillräckligt med näring.

På dietistens inrådan så ska jag även nu de kommande 3 veckorna tills vi ska ha möte igen, även blanda i Calogen i både hans sondmat som går till tunntarmen samt den lilla drycken som han faktiskt får i sig oralt per dygn.
Vi får bara hoppas att hans stackars lilla mage och tarmar klarar av det extra fettet utan att sparka bakut ännu mer. För mer kräkningar är det sista han behöver nu när näringen är så knapp.

 

Så vad finns kvar för oss att göra nu? Hur långt behöver vi gå för att Max ska då den hjälpen han har rätt till enligt lag?

Så vad är nästa steg? Hur ska vi få Ale kommun att förstå allvaret? Då man väljer att inte lyssna alls till de läkarintyg som skrivits.
Ett västbusmöte (nr 4 i ordningen) är planerat och kommer förhoppningsvis att ske innan december månad, beroende på när Max överläkare samt specialister kan närvara för att få handläggarna samt övriga inblandade att förstå allvaret kring Max tillstånd.

Förutom detta så känner vården precis som jag en enorm frustration över bristen på hjälp som Max och vi som familj inte får. Läkarna samt all övrig personal på sjukhuset är vansinniga för att Max inte får hjälpen han har rätt till enligt lag, trots alla år som jag nu kämpat och krupit på knäna för att få ihop livet överhuvudtaget.

Så förutom ovanstående kommer nu vården, dvs Max överläkare även att skicka in en anmälan till socialtjänsten. Då Max hälsa är i risk ur ett medicinskt perspektiv pga att han inte får den hjälpen han behöver eller har rätt till enligt lag. Samt skulle det hända mig någonting, om jag blir sjuk eller vad som helst, så finns där INGEN plan! 
Dvs inte pga någon misstanke om brist i mitt föräldraskap överhuvudtaget, utan ingen människa i världen klarar av att jobba/vara konstant på alerten redo att agera eller dygna 365 dagar per år. Inte utan att krascha helt, denna typ av utmattningsmetod är inget ovanligt att bla Ale Kommun samt andra myndigheter kör med. Allt för att det ska se bra ut i pappren och spara så mycket pengar de bara kan, så länge de kan.

Helt ärligt så förstår jag inte hur dessa människor på Ale kommun överhuvudtaget kan gå till sängs om kvällarna. Hur de kan sova om nätterna överhuvudtaget, för det är två oskyldiga små barn här som hamnar i konstant kläm pga deras ovilja att hjälpa. Ska det verkligen behöva gå såhär långt?

Ett stort tack!

Detta är ju något som ni alla redan vet, men jag tar det igen ändå.

Som ni alla kanske redan både vet och förstått vid det här laget, så har de här 3,5 åren utan ordentlig inkomst. (vissa perioder helt utan pga omständigheterna och följderna av vissa myndigheters beslut under resans gång)
Vilket rent krasst har gjort att den ekonomiska situationen inte är särskilt optimal ännu, då det kommer ta mig tid att hamna på fötterna igen och få tillbaka något form av sparande igen. Då all min buffert, som jag tidigare kämpat ihjäl mig för att lyckas skramla ihop, är helt borta sedan långt tillbaka.

Livet väntar inte direkt på en, utan fortgår runtomkring oss oavsett om vi har tid/råd eller ej.

Livet vill ju inte heller riktigt vänta på att saker och ting ska ha möjlighet att ordna upp sig innan det händer något oväntat eller tills något verkligen behöver bytas/lagas/investeras i osv. Vilket har samlat på sig lite lätt och hunnit bli en hel del under dessa åren. Bara bilen behövde ju både få en service samt laga/byta en hel del delar (så som bromsar, hjullager mm), förutom detta så behövde jag prioritera att köpa nya vinterdäck innan halkan kom då de gamla jag hade är helt slut. Så att vi har en hel bil som kommer hålla hela vintern och som är säker för oss att färdas i, eftersom vi bor där vi bor och är beroende av bilen för att ta oss någonstans. Speciellt till alla olika läkarbesök och behandlingar, som är oerhört viktiga för Max.

Jag är bara så evigt tacksam över all denna hjälpen och dessa fantastiska människor som sträckt ut handen!

Så att ens skriva detta inlägget gör mig alldeles rörd just nu! Jag är så enormt tacksam för dessa underbara människor och företag nedan som ALLA självmant valt att kontakta mig . Detta efter att jag själv lagt ut inlägg på sociala medier där jag sökt efter någon utbildad, för att kunna få hjälp/få tag i någon med utbildning att utföra en tjänst åt mig. Då det har handlat om saker som jag absolut inte kan eller vågar mig på helt själv! 

Att dessa företag och individer valt att hjälpa oss på ett eller annat sätt, är för mig helt obeskrivligt och bokstavligt helt otroligt! Och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dem!
Så jag vill med detta inlägg enbart rikta ett stort enormt tack, å mina samt barnens vägnar! Och dessutom tipsa er alla om några fantastiska medmänniskor och riktigt duktiga företagare! All kärlek till er alla! 

Dagens fakta

Vill bara ge er en uppdatering!


Här kommer en längre koncentrerad uppdatering gällande vad som hänt och händer i vårt liv.

Jag vet att det nu var snart en månad sedan jag skrev sist, min vision var inte att det skulle vara tyst här under tiden. Men pga omständigheterna i livet så är det tyvärr vad som har hänt. Allt blev till slut för mycket och varken mina timmar på dygnet eller min energi/ork räckte inte längre till.

Dessutom så har det varit enormt intensivt, både pga Maxens mående, men även väldigt mycket pga stress/press gällande valet, studierna, alla överklaganden, ansökningar, försämringar och mycket mer.
Inför valet försökte jag, precis som många andra drabbade runt om landet, lägga så mycket energi och tid på att få svenska folket att se vår verklighet. Och hur otroligt viktigt det är att återupprätta  LSS, samt få ett stopp/slut på slakten av den personliga assistansen. Samt dra i nödbromsen helt, då vi är väldigt många som runt om landet kryper på knäna och får liven splittrade dagligen.

Hade Max haft den hjälpen han hade behövt (samt egentligen har rätt till enligt lag) dagtid så hade jag troligtvis dessutom engagerat mig politiskt. Då detta verkligen är något som jag brinner för enormt mycket och önskar att jag kunde göra mer för att förändra samt påverka. Frustrationen över att inte kunna engagera sig i det man vill eller kunna hjälpa andra i den mån jag vill eller hade önskat.

Som situationen ser ut just nu, så är detta vår verklighet:

  • Tillsammans med specialpedagog från HAB, förskolechef, vår jurist och mig som vårdnadshavare så kom vi överens om målet på 2 h alá 2 dagar i veckan på prov tom nästa avstämningsmöte den 26 oktober 2018.
  • Vi fick idag den 1 oktober ett avslag från SOC (barn & unga) gällande min ansökan om kontaktfamilj åt Max efter 4 månaders utredning och 3 handläggare. Med hänvisning till att de anser att det egentligen är ett ärende för LSS och därför måste jag lämna in en NY ansökan till LSS om kontaktfamilj/LSS-familj hos dem och låta dem göra en NY utredning alá 3 månader. 
    Detta då INGEN handläggare eller LSS kunnat meddela mig om att det kunde vara en bra idé att även lämna in en ansökan hos LSS samtidigt som hos SOC, så att beroende på vad deras olika utredningar visar. Så hade vi sluppit med ytterligare en process och ytterligare en väntan på över 3 månader.
  • Avslaget vi fick av försäkringskassan gällande vår ansökan om personlig assistans är just nu igång och omprövas av försäkringskassan. Detta är det första steget man måste ta i sin överklagandeprocess innan man kan ta sitt ärende till domstol, dvs förvaltningsrätten.
    Försäkringskassans egna omprövning ska ta ca 2 månader och vi (jag samt vår jurist) hoppas på att vi får ett slutgiltigt beslut i slutet av oktober/november 2018, då överklagan lämnades in i slutet av augusti 2018.
    Ett ärende i förvaltningsrätten beräknas ta minst 1 år innan man får ett beslut, dvs troligtvis lär vi inte få ett slutgiltigt beslut förrän i slutet av 2019… OM VI HAR TUR.,
  • Vår överklagan gällande Ale Kommuns beslut om personlig assistans är redan på förvaltningsrättsnivå. 
    Anledningen till överklagan är att beslutet vi fått till största delen har låst timmarna till nattetid, vilket gör att Max inte har rätt till någon hjälp alls dagtid då Ale kommun anser att han visst kan gå mer inom barnomsorgen. Detta trots alla läkarintyg som skriftligt talar om, ordagrant, att Max INTE kan vistas heltid inom barnomsorgen SAMT är FÖRSÄMRAD i sin grundproblematik.
    Men problematiken kvarstår då LSS anser att jag “överdriver” och att M inte är “så sjuk som jag påstår”, (detta är dock rykten och behöver inte vara konkret sanning) men man anser tydligen även att jag skulle vara “arbetsskygg” och bara intresserad av att “vara hemma”. 
    Trots att jag under resans gång har startat eget företag, pluggar på distans för att fortsätta utveckla mitt företagande, samt vårdar/övervakar min son dygnet runt.
  • En ansökan om bostadsanpassning gällande in hägnande av tomten pga Max npf-problematik, är igång hos Ale Kommun men något beslut har inte inkommit ännu.
  • En ansökan om bilstöd för att kunna få en anpassad bilbarnstol åt Max via försäkringskassan är igång, dock kan detta ta upp till över ett halvår innan man får själva anpassningen tillämpad OM man blir beviljad så att säga.
  • Dessutom så håller försäkringskassan på och omprövar mitt beslut gällande Max vårdbidrag, något som man alltid gör efter att man har fått ett beslut gällande avlastning/assistans eller liknande. 
    Jag har skickat in ett kompletterande dokument gällande mina omkostnader samt all mertid jag lägger på allt kring Max situation/problematik osv dagligen.
  • Förutom detta så håller vår jurist även igång flertalet andra ärenden/överklaganden med Ale kommun som motpart bla gällande avlösare i hemmet, gällande personkrets och vår första assistansansökan mfl.
  • Just nu så har jag två gånger behövt förlänga min studietid gällande mina studier då INGEN lösning för Max dagtid har blivit beslutat eller tillämpat, vilket gör att jag inte har någon möjlighet att plugga dagtid eller jobba med mitt företag.
  • Västbusmöte/Sipmöte ne 4 i ordningen kommer att hållas i november tidigast, samt att kommunen tillsammans med vår jurist kommer ha ett “förmöte” förhoppningsvis nu i oktober för att “försöka” komma fram till vem som egentligen ska ha ansvaret för Max och hans problematik dagtid.
  • Dessutom så håller jag fortfarande på och krigar med Max försäkringsbolag Trygg Hansa, vilket jag har gjort sedan 2015. De har fortfarande inte velat betala ut någon ersättning, trots att han har haft ett fullt vårdbidrag beviljat sedan januari 2015 från försäkringskassan. Detta trots att det är något som han egentligen ska ha rätt till enligt försäkringsavtalet mm, men man vägrar detta helt i väntan på vad Max genetiska analys kommer att visa. Detta för att de troligtvis hoppas att han har något som gör att de kan neka honom helt, så de slipper betala helt enkelt.
    Detta trots att jag haft honom försäkrad sedan han låg i magen, då med gravidförsäkring plus via Trygg Hansa. Något som inte hjälpt oss alls under denna resan, Trygg Hansa har snarare försökt motarbeta mig hela vägen. Ett barn med funktionsvariationer är inte direkt välkommen hos Trygg Hansa..

Så vad är sammanfattningen av det hela?

Allt jobb och all kamp för att lyckas se till att Max får all den hjälpen han har rätt till enligt lag, kommer inte ge oss ett smack mer i år troligtvis. Vi kommer behöva fortsätta krypa på knäna året ut och troligtvis även under 2019.

Detta är som sagt väldigt frustrerande, irriterande men även deprimerande. Att veta att man ingenting kan göra för att förändra sin situation åt det bättre, inte heller kan man ansöka om något mer än vad jag redan har gjort. Som det ser ut nu så har jag snart ansökt om allt man överhuvudtaget ens kan ansöka om hos både LSS och SOC.

Förutom detta så fortsätter Max att inte gå upp i vikt, det är något som verkligen inte är som det ska. Man har börjat prata om en massa nya saker som man kan behöva påbörja om ingen förändring sker snarast. Plus detta så har vi fortfarande inte fått något besked ifrån Klinisk Genetik som håller i den genetiska analysen som påbörjades för över ett halvår sedan. Egentligen skulle jag behöva anlita en jurist som för min talan emot Trygg Hansa, men tyvärr finns inte ekonomin till det. Dessutom så hamnar det så långt utanför gränsen för vad vår jurist via LSS Assistans kan göra för oss, så hen kan inte hjälpa oss med just den kampen.
Tips på eventuella jurister som skulle vilja ta sig an detta pro-bono tas tacksammast emot!

Hoppas att ni alla har haft en bra början på höstterminen och att allt är väl med er alla! Här är vi inne i vattkoppskriget just nu, men förhoppningsvis är det värsta över snart! Skulle någon vara intresserad av ta del av läkarintyg eller annan dokumentation så säg gärna till, för då skulle jag kunna försöka censurera en del som ni kan få ta del av? Stora kramar från mig och bustrollen.

Han har äntligen fått sin operation!

Nu börjar det äntligen att kännas bättre för honom och mammahjärtat börjar slappna av lite.

Det är kanske gamla nyheter nu, men för oss är det fortfarande väldigt färskt. Hans blåmärke runt operationssåret har precis börjat att blekna, även fast han fortfarande är väldigt öm. Det är fortfarande otroligt färskt för honom, för mig med som för bara en vecka sedan ungefär återigen satt bredvid hans säng där han låg alldeles likblek och kallsvettig.

Man vet fortfarande inte vad det var som gjorde att han blev så sjuk efter operationen.

Man vet fortfarande inte vad det var som hände honom riktigt efter operationen. Om det var hans lilla extra känsliga kropp som inte orkade med påfrestningen ordentligt pga sin immunsjukdom? Om det var en kombination med att mag+tarmsystemet åter igen hamnade ur fas pga fasta och sövning i kombination med hans immunsjukdom? Var det ett virus i kroppen samtidigt som fick honom att reagera så kraftigt? Man vet helt enkelt inte, men det enda viktiga är att han mår väldigt mycket bättre idag.

Jag hoppas att detta bryter den onda cirkeln och att porten blir vår räddning.

Idag är det även dags för Max allra första behandling via portacathen. Den som är mest nervös inför detta är nog jag. För jag är livrädd över att han ska behöva hamna i samma panik och situation som förut. Då vi tvingades hålla ett panikslaget barn, som genomsvettig försökte ta sig loss och fly, som inte gick att få kontakt med, där tårarna bara rann och han knappt kunde andas pga paniken. Något som var helt fruktansvärt varje gång..
Sen blev det ju tillfälligt lite bättre när han sövdes och fick sin nål under narkos, dock så tog det otroligt mycket på oss. All fasta, där det tog två dygn innan han var på banan igen med tanke på sitt matdropp som han ska ha ca 20 h varje dag. Med tanke på vad narkosmedel gör med tarmar och blåsa, vilket han redan har problem med ändå. Sen dessutom allt runtomkring, alla tidiga mornar, all packning, alla förberedelser, all inblandad personal, alla timmar på sjukhuset, operationssal, erfaren narkospersonal osv. Listan kan göras hur lång som helst!

Nu är det dags att åka till sjukhuset igen!

Nä nu ska jag packa in det sista i bilen och sedan försöka mig på att embla porten för första gången. Tack och lov så har sköterskorna och underbara Lekterapin försökt förbereda honom så mycket det bara går inför detta! Han har tom fått en egen liten bok med bilder på hela proceduren! Han har fått sätta nål på dockor, tagit bort nål på dockor, fått leka doktor, fått närhet och trygghet. Vi har en plan, det får ta den tiden det tar idag. Och min fina mamma löser hämtningen av min stora kille efter skolan sedan så vi inte ska behöva stressa alls. Alla bäckar små! Ni runtomkring oss är helt underbara, stort tack fina ni! 

Håll nu tummarna så hoppas jag att jag kan uppdatera er på våra andra sociala kanaler nedan under tiden! Glöm inte gilla vår sida på instagram och facebook så missar ni ingenting! All kärlek till er!

Cannot get other user media. API shut down by Instagram. Sorry. Display only your media.

Semester, vad är det för något egentligen?

För många betyder det vila från arbete men att ändå få ersättning ekonomiskt likt semesterersättning. För andra betyder det ingenting, att ta “semster” från sitt barn eller anhörig med någon form av funktionsvariation eller annan svårighet, är inget som existerar. Utan det är något som bara rullar på, alla dagarna på året, oavsett om det är sommarlov eller julafton. Oavsett om du får ersättning för det eller ej.

Som anställd anhörig får du som mest jobba 48 h per vecka enligt PAN 16. Det optimala är såklart max 40 h per vecka. Men du får ingen ersättning för obekvämarbetstid eller liknande, oavsett om du jobbar kl 12 på dagen eller kl 01 på natten är din lön densamma. Du förväntas alltid ställa upp på kort varsel om personal är sjuk och du fortsätter jobba efter att dina “timmar är slut”. För ditt jobb tar inte slut bara för att de “betalda timmarna” gör det.

När du inte jobbar så jobbar du ändå, för att hinna med allt jobb.

Jobbar du inte med ditt barn eller din anhörig fysiskt och nära, utan möjlighet för rast eller tid att äta. Så jobbar du med allt det administrativa runtomkring. Du ringer tusen samtal, bokar om/kollar upp saker med olika myndigheter samt vården. Du förbereder alla besök och för en noggrann kalender. Ser till att allt finns hemma så som kräkpåsar, sondnäring, slangar, aggregat allt av olika slag/storlekar/former. Du uppdaterar medicinskåpen dagligen och ser till att allt finns hemma, både det receptbelagda samt alla receptfria läkemedel som ni använder jämt. Ser till att beställa, handla, skriva listor och ringa för att jaga recept som gått ut.

Utan dig kraschar precis allt, du är den gyllene länken.

Du är den gyllene länken för att allt ska fungera. Om det är något som någon undrar eller liknande så är det dig de frågar. Oavsett om det är en professor eller högste överläkaren på avdelningen ni tillhör, eller fysioterapeuten som hen träffar med jämna mellanrum. Du är den som kan allting, du måste ha koll på allt och måste kunna svara på alla sorters frågor. Gör du inte det kan det vara avgörande för hur ditt barn/din anhörige blir behandlad/bemött.

När du inte gör detta så läser du igenom all dokumentation som ständigt är i rörelse. Du skriver överklaganden, anmärkningar, du rättar felaktigheter, anmäler brister, skickar in ansökningar, jagar försäkringsbolag, letar fonder, hjälpmedel, planerar scheman, lägger upp planering, skriver dokument osv.

Det spelar ingen roll om det är Lucia eller midsommar, ditt jobb tar inte slut för det.

Du gör detta även om det är semestertider eller ej, ibland sitter du om natten och skriver. Gör det du inte hann med dagtid, skriver listan på alla måsten du måste hinna med imorgon. Alla samtal du måste hinna med, samtidigt som du ska jobba aktivt som assistent åt ditt barn/din anhöriga. Så det får bli efter dina “betalda timmar”, kanske har du tur och det är någon annan som jobbar med ditt barn då. Kanske kan du jobba vidare (utan ersättning givetvis) och ringa samtalen i fred, eller så har du inte den turen utan får fortsätta jobba aktivt som assistent. Samtidigt som du då även ska hinna med resterande måsten innan diverse myndighetskontakter går hem för dagen. För när de slutar åker de hem och måste inte jobba längre.

Allt anses vara vanligt föräldraansvar, det du gör dygnet runt, året runt, gör precis alla föräldrar för sina barn.

Men allt detta som du gör konstant utan avbrott, anser försäkringskassan och biståndshandläggare vara “vanligt föräldraansvar”. “Alla” föräldrar har det såhär, dygnet runt, året runt. Att du aldrig kommer kunna ha en “riktig semester” någonsin i ditt liv är det ingen som bryr sig om. Har du enormt med tur så har du lyckats få rätt åt ditt barn och hen har beviljats den magiska assistansersättningen, så du förhoppningsvis får en liten del lön för det enorma arbetet du lägger ner. Men har du otur, som 9 av 10 har idag som ansöker om personlig assistans och assistansersättning för första gången. Så har ni fått avslag och står där lika tomhänta samt uppgivna som ni var när ni påbörjade den ibland mer än 6 månader långa processen bara för att få igenom en ansökan. Troligtvis är ni dessutom tusen gånger mer utslitna samt utmattade nu än innan ni ens började processen. Men för att ert barn eller anhörige ska beviljas assistansen så påbörjas nu ytterligare ett krig med överklaganden och yrkanden i all oändlighet. Som i många fall kan pågå i flera år!

Ni går under allt från psykiskt, fysiskt och ekonomiskt. Ändå får ni ingen hjälp, eller en minimal sådan så ni kan stänga in er i ett mörkt rum och gråta hysteriskt av utmattning eller somna sittandes pga all sömnbrist med all dokumentation i knät.

Under dessa år så vänder ni er även i desperation till kommunen för att be om vad som helst! Vad som helst som kan hjälpa er innan ni kollapsar helt, innan ni inte orkar ens andas längre. Då där inget substitut finns lika bra och omfattande som den personliga assistansen så famlar ni i mörkret. Anhörigvårdare är något som fortfarande nyttjas i vissa kommuner medan andra har valt att helt neka denna typ av bistånd sin existens, trots att det ordagrant står i Socialtjänstlagen. Denna typ av bistånd är det enda som ens kommer i närheten av den personliga assistansen och som överhuvudtaget kan rädda familjer/föräldrar/anhöriga från ekonomisk konkurs. Men då kommunerna vill spara pengar så kommer även detta bistånd att nekas så långt de känner för det, dvs tar de sig till kammarrätten så får ni nästan räkna med närmare 2 år innan ni ens får ett beslut. Räkna inte med någon retroaktiv hjälp eller ekonomisk ersättning heller.

Just nu är det sommar, sol och semestertider landet över.

Så jag kan säga såhär, juli är snart slut och hela mina sociala kanaler svämmar över av underbara somriga bilder med njutning i form av god mat, sällskap, resor, upptäcksfärder. (Inget illa alls om dessa bilderna utan jag älskar dem!) Folk har semester, man spenderar tid ihop, man slappar, tar tillvara på tiden. Det bästa typ på hela året för många!

Är det normalt att jobba 672 h per månad?

Jag är däremot i samma vardag nu som i våras, i vintras, i höstas, förra året. Det enda som har förändrats för vår del är att i slutet av augusti så kommer jag äntligen att få min allra första lön på över 4,5 år!? Vilket fortfarande känns helt overkligt och jag kommer nog inget fatta förrän där och då. I över 3 år har jag levt på +-0, livet har knappt gått ihop. Inte för att jag jobbar mindre, eller inte alls. Utan jag har jobbat dygnet runt varje dag, året om sen jag blev helt ensamstående den 4 januari 2015. Varje dygn har 24 h, en vecka har 168 h. Av dem 168 h per vecka som min son kräver konstant tillsyn, hjälp och övervakning så kommer jag få betalt för 40 h av dem. På en månad alà 30 dagar så har vi 672 h.

Vad tycker du? Vad är rätt och fel? Finns det ens rätt och fel? Ska man inte få välja själv?

Är det då fel att anhöriga/föräldrar till barn/unga/vuxna med funktionsvariationer får någon form av ersättning för det enorma jobbet de gör dygnet runt? Och semester, när du har ett barn/anhörig med funktionsvariationer tillhörande lss och likande, vad är det egentligen?

Bara en del av allt jag funderar på om dagarna, samtidigt som jag bollar tusen andra saker och ting samt jobbar heltid som personlig assistent åt min fina son samt pluggar 50% på distans och roddar mitt egna företag vid sidan om. Ta hand om er!

Detta är något jag verkligen skäms över.

Ni alla vet ju vid detta laget omfattningen av den ständiga kampen jag för dagligen, för att min son med sina dolda funktionsvariationer samt särskilda behov ska få den hjälpen som han egentligen har laglig rätt att få.
Denna process har ju pågått i mer än 3 ½ år nu och vi står ju fortfarande helt utan hjälp. Samt min möjlighet att lyckas försörja oss är otroligt begränsad.

Min förmåga att ens åka och handla/hämta mediciner samt allt annat har begränsats oerhört mycket sedan biståndsenheten på Ale kommun dragit in all vår daghjälp helt.

Sedan biståndsenheten helt drog in våran daghjälp, så har min förmåga att boka in möten med eventuella kunder för mitt företagande gått från 2 dagar i veckan till 0. Vilket har gjort min redan ansträngda ekonomi ännu mer ansträngd.. Man kan väl fint säga att jag sedan försäkringskassan valde att utförsäkra mig i slutet av augusti förra året, så har jag gått flera tusen back varje månad.

Detta gör att jag inte har velat lägga några pengar på mig själv eller på saker för min egen skull. Vilket har resulterat i att jag på många sätt har utsatt mig för saker som jag annars aldrig hade gjort. Bland annat det jag ska berätta just nu, det jag skäms över mest av allt.

Något jag inte nämner ofta här i mina inlägg är min egen problematik, utan jag brukar inte vilja att den biten hamnar i fokus. Då mina barn är så otroligt mycket viktigare än precis allt annat för mig.

De som följt mig längst och som kanske känner mig delvis, vet om att jag bland annat har viss kronisk problematik själv. Jag har bland annat en medfödd bindvävsdefekt som heter Ehler-Danlos Syndrom, vilket påverkar leder/all sorts bindväv men det påverkar även tänderna. 
Mina tänder har i mina yngre dagar varit ett större problem, vilket resulterat i att jag bla idag har 2 titanskruvar i min mun. 

Men sedan jag blev myndig så har jag faktiskt klarat mig helt ok, förutom att jag minst en gång per år får inflammation i käkbenet och svullnar upp i halva ansiktet. Kanske inte det gosigaste i hela världen, men jag har kunnat leva med det. 

Detta har varit en enorm ångest för mig varje dag sedan det hände, jag skämdes så och ville inte berätta för någon alls.

Dock det senaste året har det inte varit lika bra, eller kanske det senaste 1 ½ året snarare. 
För att komma till saken så är det så att min ena kindtand gick helt i kras här för några månader sedan tillbaka nu. Något som har orsakat mig stor ångest och massa oro. Både ekonomisk oro, hur jag ens ska ha råd att laga den eller liknande. Samt oro för att det ska bli värre än vad det redan var, att den skulle bli inflammerad och sprida sig upp i käken. (något som jag som sagt redan har problem med och det brukar gå satans fort)

Jag stod alltså ut med detta, svårigheterna att äta/dricka, smärtan och ilningarna. Att veta om och konstant gå runt med denna trasiga tand, gav mig även ångest. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag skämts över detta hela tiden. Att känna att jag inte ens har råd att gå till tandläkaren har varit fruktansvärt.. Friska samt rena tänder är något som “man ska ha” idag, att inte ha friska tänder/trasiga tänder osv är så långt inpräntat i mig pga samhället, vilket gjorde att jag konstant gick runt och skämdes. Försökte dölja mina tänder, även om någon omöjligt skulle kunna skåda min trasiga kindtand i ett samtal. Det tog mig faktiskt över 2 månader att ens säga något till min egen mamma, men då hade det blivit väldigt mycket sämre redan. Så pass mycket skämdes jag över detta.

Jag började känna att det var mitt eget fel att detta hade hänt och det gjorde inte ångesten bättre direkt.

Jag började ifrågasätta om det var mitt eget fel att det hänt. Hade jag inte skött mina tänder ordentligt? Hur kunde jag medvetet utsätta mig för detta? Varför lät jag det gå så långt? Varför kunde jag inte bara be min familj om hjälp så att jag kunde gå till tandläkaren på en gång för att kunna laga tanden?
Men då jag redan har konstant ångest varje dag pga alla pengar jag har behövt låna av dem, så kunde jag inte med att be om hjälp då jag var rädd för att det skulle bli fruktansvärt dyrt då jag inte visste hur det egentligen var ställt med tanden.

Äntligen så fick jag möjlighet att göra något åt tandjäkeln!

Så nu äntligen i fredags fick jag möjlighet att gå till tandläkaren för att göra något åt tanden. Den var så illa skadad och inflammerad att det enda man kunde göra var att dra ut den helt. 

Själva processen tog över en timma och jag satt i stolen i närmare två timmar innan de äntligen blev klara med mig. Då resten av tandjäkeln såklart satt som sten med en enormt lång rot. Så hela helgen här nu har jag gått runt helt öm i hela ansiktet. Såpass illa att jag faktiskt blev besviken att jag inte fick någon blåklocka eller liknande så att jag kunde visa folk hur ont jag egentligen har i halva ansiktet, haha!

Är bara tacksam att jag kan äta och dricka igen, speciell kall dryck nu när det har varit närmare 26 grader minst varje dag.

Men nu kan jag ÄNTLIGEN äta och dricka normalt igen! Vilket är helt amazing, dock så hittade man några hål. Dessa samt min trasiga tand, har troligtvis uppkommit pga min grundsjukdom EDS i kombination med mediciner som jag äter. Då en del av de medicinerna bla ger muntorrhet, något som den ansvarige läkaren har informerat mig om alls under de här två åren som jag ätit dem. Förhoppningsvis kommer jag även kunna låna till de utgifterna av min familj så jag kan lägga detta bakom mig i alla fall tills dess att jag har möjlighet att betala tillbaka igen.

Meningen med detta inlägg känns kanske lite suddig, men där finns minst en.

Det jag tror att jag vill säga med detta inlägg är att, sitter du i en liknande situation som mig, snälla skäms inte! Du är absolut inte ensam! Låt inte det knäcka dig och även om det tar emot, snälla sök vård! Kanske kan du betala av förmånligt, eller söka en fond, vända dig till kyrkan eller vad som om du inte har den turen (som jag är lyckligt lottad att ha) med närstående som du kan låna av. 

Har ni andra några bra tips på vart man kan vända sig för att få hjälp med kostnaderna för tänderna så lämna gärna en kommentar här nedan! Kanske kan någon annan få hjälp av just din kommentar! 
Stora kramar till er alla och skäms inte för att du mår dåligt eller inte har den ekonomin som behövs för att gå runt idag.

Två besök och ett bakslag.

Som ni vet så berättade jag ju om att vi nu besökt förskolan två gånger, för att försöka påbörja åter inskolning av M i verksamheten. Trots hans olika behov, då biståndsenheten i Ale vägrar hjälpa oss eller bevilja någon form av hjälp alls dagtid. Då de minsann anser att M ska gå heltid på förskolan oavsett konsekvenser. Detta trots åtskilliga läkarintyg från hans olika specialistläkare inom de olika områdena som hans funktionsvariationer består av.

Så i ett försök att vara alla till lags och även ge det hela en chans trots allt, samt att inga anpassningar alls är gjorda ännu på förskolan. Så har vi nu hälsat på två gånger, en gång i fredags (1 h ca) förra veckan och nu i tisdags (2 h ca), samt en kortare lekstund (ca 20 min) i torsdags. Alla utomhus, med mig närvarande och med en pedagog som fanns tillgänglig med M hela tiden. (Utom torsdag då den ej var planerad utan bara spontan lek vid hämtning av storebror)

I fredags morse vaknade M med feber.. Nu idag har näsan runnit hela dagen, han nyser och har feber samt orkar inte leka alls som annars. Utan hela dagen har gått åt till lugnare aktiviteter så som vila/kolla på film/spela på plattan. Den lilla svängen vi var ute och tog hand om djuren så ville han in igen efter 5 min då han var så trött.

Så nu är frågan om han kommer må bättre innan nästa vecka, eller om vi kommer behöva skjuta upp inskolningen igen tills han är tillräckligt ok. För att sedan börja om samma sak, där han kommer bli sjuk direkt igen, förskolan slipper göra några anpassningar, bistånd slipper hjälpa oss och kvar står jag med mitt stackars barn i famnen vars mående ska offras för att ingen vill öppna plånboken så han kan få de anpassningarna i livet som han behöver! Så som personlig assistans, anpassad barnomsorg och anpassade dagar utefter mående beroende på dagsstatus.

Han kan inte rå för sin immunsjukdom eller sin andra sjukdomsproblematik heller för den delen! Han är världens gladaste unge, men han behöver lite mer än ett friskt barn för att lyckas få en så dräglig vardag som möjligt. Varför kan bistånd och omsorg bara inte lyssna på mig och läkarnas alla försök att få dem att fatta allvaret! Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan de säger stopp. Ska han behöva bli inlagd på sjukhus eller räcker det med en lunginflamation?! Var drar de gränsen? Hur mycket ska mitt barn behöva utstå innan rätt hjälp kan beviljas?

Trött på att vara ensam.

Jag hoppas verkligen att ni inte kommer ta illa upp nu, då ämnet jag väljer att skriva om idag är ett ämne som kan vara väldigt känsligt för många.

Detta är ett ämne som jag har haft väldigt svårt att ta upp här, eller som jag har haft svårt att ens prata om med de runtomkring mig. Jag har funderat mycket på varför jag känner sån oro inför att ens ta upp detta. Mycket grundar sig tror jag, i min egen rädsla. En rädsla över att behöva leva ensam, hela livet. Men även en rädsla över att ens erkänna för mig själv att detta är något jag mår riktigt dåligt över.

Många svarar per automatik att: “Men neeej! Du som är så ung kommer absolut inte vara ensam hela livet! Vad är det för dumheter!”
Men för mig är det inte några dumheter eller konstigheter att vara rädd för detta, eller att på riktigt må dåligt över detta och faktiskt känna en genuin oro. För mig är det helt klart något som gör mig ledsen på riktigt.

Jag vet att jag resonerar väldigt hårt och kallt, men det är tyvärr så jag ser min verklighet just nu.

När man sitter i den speciella situationen som jag gör så känns det mer som ett klart faktum att såhär kommer det se ut för mig resten av livet. För hur mycket jag än älskar mina underbara helt fantastiska barn, så är det ett faktum att jag mer än troligtvis inte kommer träffa någon som kommer orka med all kamp, det ständiga krigandet, all problematik som medföljer. Samt en stor nypa acceptans över hur låst min situation är och troligtvis kommer fortsätta vara resten av mitt liv.

Jag vet att det låter väldigt kallt och dömande när jag skriver såhär. Men i mina ögon och i min verklighet, så förstår jag om ingen kommer orka med att dela sitt liv med mig. För vem skulle frivilligt vilja utsätta sig för det som jag behöver gå igenom varje dag? Vem skulle orka med det? Det är för mig högst troligt att ingen kommer orka axla den rollen.
Och för mig har det sedan jag blev ensamstående varit en enorm sorgprocess bara det. Att komma till en form av acceptans över att jag alltid kommer att vara helt ensam.

Följ oss gärna på vår instagram!
Cannot get other user media. API shut down by Instagram. Sorry. Display only your media.

Jag vill verkligen inte leva ensam hela livet.

Som sagt så tror jag att många kommer tycka att jag överreagerar nu eller att jag drar förhastade slutsatser. Men för just mig är denna punkten helt becksvart. Jag har på alla andra plan i livet haft lättare för mig att tänka ut alternativa lösningar, att kunna se att det ändå kommer att lyckas lösa sig till slut. Men att se en framtid utan ensamhet, i tvåsamhet, känns totalt omöjligt. Jag skulle inte klandra någon om personen skulle tacka för sig så fort jag öppnade munnen och började berätta om min livssituation.

Samtidigt så tär det på mig något enormt. Jag vill inte vara ensam! Jag önskar inget hellre än att få krypa ihop i en trygg famn om natten, att få känna mig älskad, att någon bryr sig om mig, någon som stöttar mig, någon att krama om, någon som tröstar mig när jag är ledsen, som får mig att skratta även om dagen är skit bara någon som verkligen älskar mig. Som vill dela livet, med allt som hör därtill, med mig trots att mitt liv ser lite annorlunda ut.

Är det bara att ge upp hoppet helt?

Vad tror ni? Är det omöjligt att leva med en annan människa när ens situation är som min? Kommer någon någonsin att orka vara en del av mitt liv? Eller är det lika bra att bara ge upp hoppet? Hur ser relationerna ut runtomkring dig hos familjer med barn med olika funktionsvariationer? Har de gått isär, bor de ihop, har de kunnat träffa någon ny?

När jag ser på de runtomkring mig som har barn med olika funktionsvariationer så är det en minoritet som lever i ett förhållande/tvåsamhet. Föräldrar har gått isär till höger och vänster för att överleva, den ena partnern har flytt fältet då hen inte klarade av allt det ansträngande psykiskt samt fysiskt. Föräldrar som inte fått den hjälpen och stödet av samhället som de har rätt till och på så vis till slut inte orkat längre. Så i ett sista desperat försök så har de gått isär för att kunna turas om med barnet/barnen under veckorna så att de inte ska kollapsa totalt.

Hur har ni gjort som har lyckats träffa en partner trots omständigheterna?

Till er som lyckats träffa en partner efter att ni först blivit ensamstående med barnen, hur har ni lyckats med det? Hur har ni funnit orken och möjligheten att gå vidare? Hur har ni lyckats hitta någon som klarar av allt extra som hör er vardag till?
Hoppas absolut inte att någon tar illa upp över att jag ställer dessa frågor eller väljer att diskutera detta ämnet. Jag tycker att det är en oerhört viktig del av livet som oftast glöms bort i diskussionerna. Många mår oerhört dåligt av den isolering som det i många fall medför när man som familj inte får den hjälpen av samhället som ens barn egentligen har rätt till. Då regeringen, försäkringskassan och kommunerna runtom i landet bara har som mål att spara pengar.  Jag tror inte riktigt ni kan förstå hur många familjer som trasas sönder för att man nekas hjälp och stöd. Min lilla familj är en av dem. Där jag nu troligtvis kommer att spendera resten av livet i ensamhet, om inte där sker ett magiskt under eller liknande.

Det ser mörkt ut.

Men just nu ser det rätt mörkt ut må jag säga på den fronten, efter 3½ år så har jag knappt kunnat lämna hemmet mer än för att åka till affären/apoteket och barnsjukhuset. Så att lyckas att ens socialisera med andra människor känns rätt avlägset. För hur man än vänder och vrider på det så behöver man ju kunna träffa folk IRL för att överhuvudtaget kunna träffa någon alls.