Nu ska jag ta upp något som inte så många pratar om. I alla fall inte högt.
Detta med att inte må så bra jämt och ständigt. Nu snackar vi inte en vanlig förkylning eller lite ont i en tå. Utan att må dåligt inuti, psykiskt, stress, ångest kanske även depressioner? När man egentligen bara vill dra täcket över huvudet igen och vakna om ett halvår eller så. Bara för att hoppas att DÅ är allt nog bra igen.
Med handen på hjärtat, hur många känner igen sig redan nu?
Varför är det något som man till varje pris ska försöka dölja? Som man inte klarar av att be om hjälp för?
För att till exempel om jag ska se till mig själv, så har jag oerhört svårt att tala om att jag behöver hjälp. Eller att be om hjälp, när jag inte kan få ihop någonting själv eller liknande. Men jag måste säga att jag har faktiskt verkligen försökt att gå emot mig själv där.
Bara att gå ut i Alekuriren med vår situation var svårt för mig, men min morot var att jag är inte ensam. Det är inte bara vi som förnekas hjälpen vi behöver i detta landet idag och vad jag fått till mig så är vi inte heller ensamma ens i denna kommunen.
Jag är egentligen utbränd då kommunen inte ger oss hjälpen vi behöver.
Att sen hur man omedvetet eller medvetet för den delen, helt prioriterar bort sig själv. Allt från att prioritera att duscha/äta själv/borsta tänderna osv. Detta kanske låter helt sjukt för vissa, men för den som är utbränd eller deprimerad så kan sådana enkla saker vara som att bestiga ett berg.
Och nej ibland mår inte jag heller så bra, även om jag till varje pris försöker att inte visa detta utåt. All denna stressen, ångesten för hur man ska klara ekonomin osv, sorgen över Max sjukdom. Vår situation, över att ingenting händer eller går vägen för oss.
Jag har länge beskrivit det som att trampa vatten konstant för att inte drunkna eller som att dunka huvudet i väggen typ.

Tack ni underbara fina människor som kom hem till mig i helgen med en bukett, presentkort och en påse med kläder till pojkarna efter att ha läst om oss i Alekuriren! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, bara tanken att ni gjorde detta för vår skull och för att peppa mig lite extra, gör mig alldeles varm i hjärtat. Tack underbara ni!