Ja men då var det dags igen alltså, dagen alla mammor ser fram emot. Dagen då mammor ska visas uppskattning, man ska köpa presenter, barnen pysslar saker till sina mammor, man ska skicka blommor/kort/choklad, man ska bli bortskämd av sin partner/pappan/sambo, man ska få extra mycket uppmärksamhet och kärlek. Reklamerna har gått varma sen flera veckor tillbaka på tv/radio/nätet/tidningen, till och med på barnkanalen visar man klipp där barn skickar hälsningar till sina mammor. (samma sak gjordes även vid farsdag och jag fick ont i magen varje gång jag såg dem, likså när Sebbe frågade om varför hans ”p” inte var här och varför han inte fick fira honom.. Undrar hur många barn som sitter i samma tankar nu inför morgondagen..)
Ja jag är allmänt bitter som ni kanske förstår, it´s kind of my thing u know. Eller snarare jag har de senaste 2 ½ åren fåt t ångest och ont i magen varje gång denna dagen infaller sig. För av någon anledning känner jag mig extra ensam varje gång detta sker (likså på alla hjärtans dag såklart), jag vet egentligen inte varför för barnen är liksom mitt allt och deras kärlek är liksom allt jag behöver i slutändan. Men jag hoppas att ni fattar vad jag menar ändå!
Jag är ju ändå en vuxen person som lever väldigt isolerat utan särskilt mycket social kontakt med andra vuxna (om det inte är inom vården/jobbiga myndigheter osv). Man kan väl säga att jag är ensamstående på många olika sätt, just eftersom jag inte bara är själv med barnen 24×7, barnen är aldrig hos deras ”p”, jag är väldigt låst till hemmet pga Maxens sjukdom, jag kan aldrig boka in något, inte hänga med på aktiviteter, inte träffa nya människor mm pga att jag är den enda som Maxen har som kan honom och hans sjukdomsproblematik utantill. Jag har ingen som vågar/kan/har möjlighet att ha hand om Max så som det ser ut idag. (därav bla jag sökt om personlig assistans åt honom, för att faktiskt kunna vara bara mamma någon gång).
Är jag verkligen ensam om att känna de här känslorna? Är det bara jag som får ont i magen varje år såhär dags? Gör det mig till en sämre mamma för att jag inte har någon som uppmärksammar mig på mors dag? Är det bara jag?
Nu menar jag givetvis inte att ni som blir uppmärksammade idag är sämre på något sätt, jag vill bara belysa situationen och känslorna hos oss som inte tilljhör ”normen” och ”tvåsamheten”. Har du en vännina/vän som är ensamstående idag oavsett hens kön och pronomen så skicka ett så litet som ett sms till hen och gratta hen idag! För hen är en jävla superhjälte som roddar runt allting själv i ett samhälle som är uppbyggt på tvåsamhet och att man ska tillhöra normen annars existerar man typ inte. Man är barnens allt och ingenting, man trollar dagligen med knäna för att få livet att gå ihop! Ni är mina superhjältar och jag önskar att jag kunde ge er all kärlek och uppmärksamhet i världen! Ni är helt enkelt bara bäst! Vi mammor äger!
SÅ nu ska jag möla i mig glass och smygäta godis när barnen inte ser!
