Vet inte hur jag ska få någon utomstående att förstå vad jag menar med det här inlägget egentligen. Om man ej gått igenom något liknande själv så tror jag att det kan vara oerhört svårt att relatera till det jag skriver eller förstå omfattningen av det.
I alla fall så känner jag mig som världens sämsta/värsta mamma just nu.
Då Max i över en och en halv timme tidigare idag varierat tiden med att slåss, sparkas, skallas, kasta sig hejdlöst och att hysteriskt försökt ligga på mig, kasta iväg sina gosedjur, få panik över lite snor, gråta samt tala om att han inte tycker om mig.. Allt detta pga att vi skulle vila lite, han vaknade vid sju imorse och är egentligen helt slutkörd samt går på ytterligare förlängd antibiotika eftersom han ännu inte har blivit bättre.
Jag vet inte hur många slag jag fått, hur många sparkar som jag har försökt parera. Hur många gånger jag har sagt till honom, hur många gånger som jag har försökt få honom att varva ner och lugna sig. Har försökt vagga honom till sömns medan han legat i min famn eller över mig, torkat hans tårar och snytit hans näsa. Sen har allt börjat om igen, absolut ingenting har fungerat. Absolut ingenting har gjort att han varvat ner, jag har inte ens ”nått” honom..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Jag känner mig helt jävla värdelös som mamma. Helt fruktansvärd som skällt på honom men samtidigt så kan jag inte tolerera att han använder våld precis hela tiden. Detta är liksom ingenting som är nytt, utan detta sker varje dag. Dock kanske inte i denna omfattningen just kring vilan, men han slåss och sparkas mm flera gånger under varje dag. Ofta även på storebror och ofta, väldigt ofta helt oprovocerat..
Just nu vill jag bara sätta mig och gråta, jag känner mig så värdelös och maktlös. Det är ju uppenbarligen något som inte är som det ska med honom men jag kan inte nå honom eller förstå vad det är.
Jag har ju misstänkt att han har någon form av medfödd mental svårighet väldigt länge. Men då han är såpass ”liten/ung” fortfarande så är det inget som tas på hundra procent allvar. Speciellt inte förrän han fått träffa klinisk genetik och förhoppningsvis fått en diagnos.
Men tills dess så vet jag snart inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska göra, hur jag ska bemöta hans agerande eller få honom att förstå vad jag menar när jag säger till honom. Speciellt att få honom att förstå allvaret i att man inte får använda våld, jag är dagligen rädd att han ska lyckas skada någon eller sig själv.
Är det bara min unge som gör såhär? Är det mig det är fel på? Är detta ett helt normalt beteende för en treåring?
Just nu så är hela denna dagen helt förstörd, jag tappar ork och energi som jag egentligen knappt hade från början ändå.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och tro mig, jag talar om det för honom varje dag. Jag håller om honom när han försöker slå mig och förklarar att det gör ont, att jag blir ledsen. Men det spelar ingen roll, han vägrar se mig, han hör mig inte, man får liksom knappt någon kontakt alls dessa gånger..
Nä nu ska jag försöka samla ihop mig och se till att fortsätta denna dagen. Ta en timme i taget, förhoppningsvis blir det en bättre dag imorgon.
Han däremot är helt oberörd, och har nog inte ens en aning om vad som hände tidigare.