Dessa bilderna från förra veckan är helt underbara! Den totala lyckan i hans ögon går ju bara inte att missa!
Förra veckan var första ”lugna” veckan på flera månader, med det så menar jag enbart ett jobbigt läkarbesök på barnsjukhuset. Så ÄNTLIGEN fick vi möjlighet att besöka dagiset som har gett Max en plats och är villiga att försöka ta sig an utmaningen med hans egenheter och lite väl komplicerade situation. Vi hann bara hälsa på 3 gånger och stanna runt 1-2 timmar per gång.
Men att se honom så lycklig som han var där med alla de andra barnen, med fröknarna och hela upplevelsen i sig. Värmer fortfarande mitt hjärta bara jag tänker på det!

Jag har fullt förtroende för både personal och dagiset i sig, men än så länge hänger ju allt på hur Max klarar av det. Både med sin enorma matproblematik samt sin infektionskänslighet. Läkarna har inte haft så stora förhoppningar ännu att han ska klara av den biten, men jag känner att jag måste i alla fall testa. Göra allt för att ge det ett riktigt försök! Annars är jag tyvärr även övertygad om att jag kommer få det kastat i ansiktet om vi nu behöver söka oss vidare för att få hjälp via Kommunen/Lss/socialen med vad som i så fall lutar åt personlig assistans eller liknande.

Just nu ligger jag och lyssnar på när pojkarna andas, även om det som sagt värmer mitt hjärta att se han så lycklig så har vi denna veckan behövt hålla oss hemma pga sjukdom med feber, förkylning osv. Och att höra hur tungt det är för honom att andas emellanåt nu trots både nässprayen och inhalationerna innan läggdags, gör att det skär som knivar i hjärtat på mig. Han får andningsuppehåll emellanåt men har bara vaknat 2 gånger i panik ikväll/inatt än så länge. Jag får vara glad för det lilla och att han inte har kräkts ännu även om det var otroligt nära innan läggdags.

Gudarna ska veta att det är otroligt svårt att koppla av och försöka somna till detta, när man ständigt behöver vara på helspänn och vakna av minsta lilla ljud.

Storebror vaknade innan också i panik och bara stor grät hur länge som helst innan han lyckades lugna sig lite och somna om i min famn. Älskade fina lilla barn vad jag önskar av hela mitt hjärta att jag skulle kunna trolla bort allt ont i ditt liv. Jag önskar så att allt såg annorlunda ut och att du inte behövde gråta dig till sömns av saknad efter personen som du trodde aldrig skulle lämna dig. Jag önskar så att jag kunde göra någonting, någonting mer..
Men som barnpsykologen sa, så har jag gjort allt jag kan och tusen gånger mer än många andra. Jag kan inte tvinga fram något och inte heller ska även det behöva ligga på mina axlar.

Det är oerhört tufft ibland, men så länge jag har mina älskade busungar bredvid mig så tar vi oss igenom allt. För dem skulle jag kunna flytta berg och lyfta hus, gå igenom eld och vatten. Det är för deras skull jag aldrig tänker ge upp.
God natt fina ni!