Att låta barnen upptäcka världen!

Innlägget innehåller adlinks

Man får göra det man kan för att försöka ta till vara på sommarens alla fina dagar.

Detta kanske låter väldigt konstigt och udda för många utav er, men enda sedan Max föddes i februari av 2014. Så har han varje sommar varit för sjuk för att kunna njuta av sommaren eller kunna upptäcka världen på samma sätt som “friska” barn får möjlighet att göra.
Bara med att jämföra med hans storebror som tex gick på babysim som liten, det har han aldrig kunnat göra. Eller hänga på öppna förskolan, vilket inte heller har gått. Vi har inte kunnat hänga vid havet, på badstränder, gå på lek & bus eller något liknande. Då han är så känslig för smitta och hans immunsjukdom innan behandlingen påbörjades (först i slutet av maj 2017) gjorde honom otroligt sjuk av alla smittor han fick. Oavsett om det var vanliga virus eller bakterier, allt gjorde att vi hamnade på sjukhuset eller i husarrest i flera veckor.

Allra första sommaren som vi kan njuta av värmen, solen, och livet tillsammans, då Max tidigare år har varit allt för sjuk.

Denna sommaren är den första sommaren sedan han föddes som han har varit såpass frisk att vi för första gången bla har kunnat besöka en strand! (dock med mindre folk) Och han har för första gången i sitt liv fått bygga sandslott på stranden och bada i en riktig sjö! Den lyckan som strålade ur hans ögon gjorde verkligen att det var värt alla tuffa stunder genom åren. Bara de timmarna vi var där, att se honom så otroligt lycklig! Hur han älskar att bada och överlyckligt plaskar med händerna i vattnet! 

Kan ju lätt erkänna att ögonen inte var torra alls på denna mamman, bara tanken på hur glad han var där gör mig nästan gråtfärdig här och nu när jag skriver om det. Och lyckan de två hade tillsammans var fantastisk! Trots att det ofta är mycket med syskonkärlek just nu, vilket det lätt blir mellan syskon haha. Så var det faktiskt underbart att se dem så tajta med varandra som de faktiskt var där och då. Det var som att storebror faktiskt förstod att detta var stort på något sätt för lillebror. Han visade honom hur man kunde plocka stenar och kasta i vattnet, hur man kunde bygga bästa slotten med den mörka sanden, hur man kunde få pinnar att flyta som båtar i vattnet och att det inte var farligt med djupare vatten trots att man fick vatten på magen då. Dessa underbara ungar! Jag är så ofantligt stolt över att få vara deras mamma!

Allra sista dagen – ångest igen?

Tänk vad snabbt tiden går egentligen, det känns som om den springer iväg emellanåt. Medan när man sitter med alla papper/telefonsamtal osv för att tjata på alla inblandade myndigheter så känns det som om ingenting händer, att tiden står still och att man bara trampar vatten. Men likt förbannat står man här idag och undrar vad som hände med tiden, var det inte alldeles nyss julafton liksom?

Är det någon mer än jag som har ågren över hur man ska lyckas få sommarlovet till något sådär fantastiskt och awesome? 

Man ser överallt hur folk ska iväg på semestrar, de ska campa, resa, de åker till stranden innan frukost, de tar barnen på en massa “spännande” äventyr, det är busland varje osolig dag varvat med lekdejter, fikor, äta ute, gå på museums och baka egna bullar innan bad i egna poolen.

En annan är liksom tacksam om man kommer utanför tomten en sväng pga Maxens sjukdom. Det blir absolut inga busland  (smittohärdar) då bara att åka och handla kan ge Maxen nästan 40 graders feber + sjukdom i flera veckor om man har otur. Och skulle jag lämna huset i all hast innan frukost så beror det troligtvis på att vi redan är sena någonstans eller att Max har ett aptidigt läkarbesök på DSBUS innan en annan ens har vaknat till ordentligt. 

Nä men seriöst, jag känner mig rätt otillräcklig. Att jag inte kan ge mina barn den där perfekta sommaren som “alla andra barn” får. Att jag som ensamstående önskar att jag kunde dela på mig lite mer och ge dem båda det dem vill ha utan att låta respektive komma i kläm.

Och nej jag vet att man inte måste vara den där super aktiva föräldern, jag är fullt medveten om att alla inte har samma förutsättningar. Och jag är fullt medveten om att barnen i denna unga ålder knappast lär få några men för livet. 

Men jag kan väl inte vara ensam om att ha sommarlovsångest/semesterångest? Ensam om känslan av att inte vara tillräcklig?

Kram på er ❤