När blir det bättre?

Nu ska jag ta upp något som inte så många pratar om. I alla fall inte högt.

Detta med att inte må så bra jämt och ständigt. Nu snackar vi inte en vanlig förkylning eller lite ont i en tå. Utan att må dåligt inuti, psykiskt, stress, ångest kanske även depressioner? När man egentligen bara vill dra täcket över huvudet igen och vakna om ett halvår eller så. Bara för att hoppas att DÅ är allt nog bra igen.

Med handen på hjärtat, hur många känner igen sig redan nu?
Varför är det något som man till varje pris ska försöka dölja? Som man inte klarar av att be om hjälp för?

För att till exempel om jag ska se till  mig själv, så har jag oerhört svårt att tala om att jag behöver hjälp. Eller att be om hjälp, när jag inte kan få ihop någonting själv eller liknande. Men jag måste säga att jag har faktiskt verkligen försökt att gå emot mig själv där.
Bara att gå ut i Alekuriren med vår situation var svårt för mig, men min morot var att jag är inte ensam. Det är inte bara vi som förnekas hjälpen vi behöver i detta landet idag och vad jag fått till mig så är vi inte heller ensamma ens i denna kommunen.

Jag är egentligen utbränd då kommunen inte ger oss hjälpen vi behöver.

Att sen hur man omedvetet eller medvetet för den delen, helt prioriterar bort sig själv. Allt från att prioritera att duscha/äta själv/borsta tänderna osv. Detta kanske låter helt sjukt för vissa, men för den som är utbränd eller deprimerad så kan sådana enkla saker vara som att bestiga ett berg.
Och nej ibland mår inte jag heller så bra, även om jag till varje pris försöker att inte visa detta utåt. All denna stressen, ångesten för hur man ska klara ekonomin osv, sorgen över Max sjukdom. Vår situation, över att ingenting händer eller går vägen för oss.
Jag har länge beskrivit det som att trampa vatten konstant för att inte drunkna eller som att dunka huvudet i väggen typ.

Tack ni underbara fina människor som kom hem till mig i helgen med en bukett, presentkort och en påse med kläder till pojkarna efter att ha läst om oss i Alekuriren! Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, bara tanken att ni gjorde detta för vår skull och för att peppa mig lite extra, gör mig alldeles varm i hjärtat. Tack underbara ni!

Tack för att ni läst detta inlägg! Min tanke var ett lite längre inlägg men då Max kräkts nu ikväll igen och har feber så får jag dela upp det lite. Hoppas att det är ok med er! Stora kramar!

Uppdatering & Veckans planer

Svar på tal, men helt mentalt slut nu

Alltså jag vet inte hur mycket jag kämpat med det där jäkla kommuniceringsbrevs svaret.. Jag skojar inte när jag säger att jag suttit i flera dagar för att lyckas få möjlighet att gå igenom och svara på allting. Vilket inte är så lätt när man är helt själv med två små galningar som hatar att inte få sin mammas uppmärksamhet.

Men jag vill rikta ett stort tack till min mor/barnens mormor och min fina mormor/barnens mammas mormor, för att de kom hit en längre stund i lördags och aktiverade pojkarna för mig så jag fick göra färdigt det sista i lugn och ro. Samt även vila en sväng, stressen kring detta och pressen jag alltid sätter på mig själv, att det ska bli perfekt och att jag inte får lov att missa något osv.
Detta är något jag alltid haft problem med, men jag känner att jag lägger ännu mer press på mig själv nu när det gäller mina egna barn. Jag kan liksom inte förlåta mig själv om jag “misslyckas” eller “missar” något som kan vara avgörande i framtiden.

I alla fall igår kväll var jag klar med all korrekturläsning, små rättningar osv. Och kunde då ÄNTLIGEN maila in dokumentet till biståndsenheten, dock så har “min” handläggare gått på semester så jag fick helt enkelt maila till hens kollegor. Men sak samma, dokumentet är inne i god tid och jag känner att jag fått möjlighet att få ner alla mina åsikter och synpunkter angående innehållet i själva kommuniceringen.

För att ge er lite perspektiv så kan jag tala om att själva “innehållet” i kommuniceringen låg på ca 1 ½ a4 sida (dvs själva utredningen och det dem annars hade bedömt mitt ärende på det innehållet som handläggaren själv ansätt varit relevant för utredningen) och jag skickade tillbaka närmare 7 st a4 sidor rättningsmaterial och synpunkter. Så förhoppningsvis gör min noggrannhet att man tar ansökan på allvar och inte bara avslår den på orimliga och allmänt kränkande grunder.

Men det är verkligen mentalt utmattande att behöva försvara sig, argumentera, tjafsa och hela tiden behöva ha taggarna utåt, gå igenom alla jäkla kommentarer och tråkiga meningar. Att känna denna pressen hela tiden tills skiten är inskickad och dessutom sätta ytterligare press på mig själv är väl kanske inte det allra smartaste eller det mest hälsosammaste jag har gjort i mitt liv direkt.

Vad händer i veckan – något nytt på gång?

Så denna veckan är det ledigheter från förskolan för båda bustrollen som gäller, sista dagen innan “lovet” var i fredags förra veckan så nu får vi hoppas att vi får fint väder de här veckorna.
Sebastian åkte lite impulsivt till mormor igår em för att få lite “egentid” och vara lite utan lillebror en sväng. Dessutom så hade jag massor med telefonsamtal mm att komma ikapp med här hemma och då är jag inte en så himla rolig mamma hela tiden. Max är dessutom väldigt trött och slutkörd, jag misstänker tyvärr att han har fått något virus eller så igen. Eller nja, det jag misstänker främst är att hans vita blodkroppar är väldigt låga igen för symtomen påminner enormt mycket om hur det var sist.. :/ Han kan sova middag flera timmar, är trött när han är vaken även fast han dessutom sover hela nätterna (dock med sina andningsuppehåll osv) men är lika trött ändå.

Vi har dock ny tid på barnsjukhuset på torsdag då Max ska få behandling igen, så jag ska be dem ta lite extra prover då. De kollar ju honom såklart varje gång vi är där, men däremot tänkte jag be dem specifikt kolla de vita blodkropparna igen och har vi otur kan han ju behöva en större dos av sin antibiotika en sväng för att komma på “fötter” igen. Har liksom ingen lust att han ska behöva må dåligt i flera veckor bara för att det råkar vara “sommar” och ledigheter.

På onsdag kommer även ÄNTLIGEN en stödassistent till Max igen och jag hoppas innerligt på bra väder så jag kan ut och röja med åkgräsklipparen över hela gården samt gå med grästrimmern i kanterna samt runt under tråden i hagen bakom stallet. För har vi tur så kan det nämligen vara så att det blir en rejäl överraskning som händer här framöver! 😀 Dock är det inte helt hundra ännu, utan jag måste få dubbelkollat samt gjort en plan A – B – C – D in case of emergency innan jag vågar gå ut med det här  på bloggen. Men jag lovar att ni blir de första att få reda på vad som ska ske när det är klart, om det blir av! 😉

Hoppas att ni haft en underbar helg, ta hand om varandra! Är verkligen oerhört tacksam för att ni läser det jag skriver och kommenterar så fint och stöttande. Ni är helt enkelt bäst! Stora Kramar från mig och bustrollen 🙂