Dessa fantastiska människor! De är som ett skänk ifrån ovan!

Jag har så underbara människor omkring mig, denna kvinna är en av dem. Det hon har gjort för mig och barnen är helt otroligt!

Som ni vet sedan tidigare så har jag en fantastisk vän som heter Stina som även driver bloggen Mamma-Stina här på webben. Hon har följt våran resa och situation i några år nu, vi har pratat/stöttat varandra och funnits där för varandra online sedan dag ett när vi först fann varandra. Detta då hennes ena dotter är född med PRS precis som Max är, vilket gjorde att vi från början fick kontakt via en fb-grupp där föräldrar till barn med LKG och PRS kan samlas och komma i kontakt med varandra.

Hon tog tillslut saken i egna händer, hon visste så väl hur min ork tryter och hur mycket vi kämpar dagligen för att Max ska få den hjälpen han har rätt till. Samt få en möjlighet till ett någorlunda “normalt” liv igen, även om det alltid kommer få vara lite mer unikt än alla andras.

Stina ledsnade till slut på vår kommuns totala ignorans och rena idiotiska behandling gentemot mig och barnen. Vilket gjorde att hon på egen hand drog igång en insamling på facebook och med hjälp av sin sambo Peter som är medlem i skäggklubben BVSC här i Göteborg/Västra Götalands Län.
Hur själva organiseringen av insamlingen och hur man delat ut uppgifterna osv har jag tyvärr inte så stor koll på. Mer än att jag vet att Stina är den som håller i trådarna och är den som kontaktat olika företag mm.

Tänk att det finns sådana här änglar på jorden! Jag trodde inte att det var möjligt, jag trodde aldrig vi skulle stå här och få denna hjälpen. Det är som ett skänk ifrån ovan!

Den underbara människan som kom hem till oss heter i alla fall Marcel (ni kan se hans instagram genom att klicka på hans namn) och är en människa med ett hjärta av renaste guld! Han tog sig alltså ut till oss efter jobbet och även på självaste långfredagen för att hjälpa oss med att få upp väggen till mitt blivande sovrum+kontor på nedervåningen.
Sen har vi de helt fantastiska företagen Beijers Bygg i Älvängen som bidragit med allt byggmaterial samt Colorama i Älvängen som bidrar med all färg för att färdigställa rummet och “nya” vardagsrummet! Vilket är tusen gånger mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.

Tänk att allt detta hade kunnat undvikas om kommunen bara hade gått med på att följa Förvaltningsrättens dom, som sa att jag skulle få bli Anhörigvårdare åt Max. Men kommunen valde istället att överklaga till Kammarrätten och lämnade mig samt barnen i sticket!

Min enda önskan var att få hjälp att bygga väggen, som skulle dela av mitt vardagsrum, ge mig möjlighet att kunna jobba samt sova och kunna stänga om mig för återhämtning de gånger Max har personal hemma. Då min ekonomi är i botten sedan försäkringskassan utförsäkrade mig i slutet av augusti 2017 då Ale kommun valde att överklaga min dom från Förvaltningsrätten. Som gav mig rätt att bli anhörigvårdare åt Max. Kommunen vägrade ju som sagt acceptera detta beslut och överklagade i sin tur ärendet vidare till Kammarrätten, trots att vi suttit på 3 olika sipmöten/västbusmöten samt försökt få hjälp av kommunen sedan 2015. Men man struntade helt i vad Försäkringskassan talade om för dem, man struntade i vårpersonals samt min och min mors vädjan om att faktiskt tänka på att det är två oskyldiga barn med i bilden som hamnar i kläm om de skulle välja att överklaga. Då försäkringskassan inte hade något val mer än att utförsäkra mig då jag enligt deras riktlinjer, redan gjorde ett jobb. Jag tog hand om Max, dygnet runt och då domen från förvaltningsrätten gav mig rätt. Så fanns det indirekt ett jobb för mig att utföra, ett jobb som jag gjort själv hela tiden.

Vill ni veta mer om insamlingen?

Vill ni veta mer om insamlingen som Mamma-Stina har startat, känner att ni kan bidra på något sätt eller bara vill hjälpa till att dela den vidare så länkar jag den här. Förhoppningsvis kommer jag och Stina få möjlighet att träffas något i veckan, beroende på hur Max kommer att må såklart. Men som jag har förstått så har Stina med flera, mer planer på ingång. Vilket är otroligt mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om (för länge sedan). Det är knappt så att jag själv förstår att det är sant ännu, trots att väggen bokstavligt talat nu står här.

Stort tack från djupet av mitt hjärta!

Tack även till Alekuriren som valde att gå ut med denna historian också som uppföljning efter alla de lite tyngre artiklarna som de har publicerat om min och barnens situation och resa.
Stort tack till all gemenskap i Bearded Villians Swedish Chapter här i Göteborgsområdet och deras Queens för allt ert stöd och engagemang i detta. Jag är helt rörd av all medmänsklighet och helt ställd över hur ni från ingenstans väljer att ställa upp såhär otroligt mycket. Här är Bearded Villians Swedish Chapter´s instagramkonto för den som vill kika in och kolla mer på vad de gör!

Från djupet av mitt hjärta, stort tack alla underbara ni som läser/delar och gillar att ta del av mina inlägg här på bloggen. Glöm inte att följa oss så att ni inte missar allt som händer! Stora kramar från mig och pojkarna bus!

Äntligen!

Äntligen är operationen gjord, nya knappen sitter på plats och allt har gått bra.

Först måste jag be om ursäkt för att jag varit frånvarande här inne. Sist jag uppdaterade er så var det gällande att Max operation blev inställd igen, i december.
Samtidigt så fick vi en ny kallelse gällande ett nytt operationsdatum den 8/1-18. Vilket betydde att jag  var tvungen att försöka lösa allt det praktiska en gång till med väldigt kort varsel, för att vi skulle kunna vara på sjukhuset den veckan utan oro.

Så för att vara ärlig så kollapsade jag mentalt här. Den lilla orken jag hade kvar var jag tvungen att fokusera på alla tusen saker som var tvungna att klaffa för att jag skulle lyckas genomföra allt utan att klappa ihop helt.
Möte med arbetsförmedlingen, det hemliga projektet jag jobbat med vid sidan av, alla förberedelser inför jul, julafton, nyår, Max behandling, jaga kommunen och myndigheterna, lösa barnvakt/husvakt/djurvakter osv. Jag hade ingen energi kvar alls, efter att allt blev avbokat den 11/12-17 blev jag nästan rädd för hur kroppen reagerade på all stressen. Jag kände inte igen mig själv på mer än en vecka.
Så nu när nya kallelsen kom så var det som att någon drog ur sladden. Varav jag tog beslutet att ta en liten paus från att uppdatera bloggen tills dess att jag kunde andas ut efter att själva operationen var avklarad. Då den biten gav mig magsår och ångest deluxe.

Operationen är nu avklarad, ÄNTLIGEN!

Den 8/1-18 fick vi alltså genomgå samma rutin som förra gången, med uppstigning för mamman redan vid 04:00 på morgonen. Men denna gången var säkerhetsrutinerna ännu större med tanke på mässlingutbrottet på DSBUS och då Max har sin immunsjukdom. Som trots att  han tagit sprutorna enligt BVC´s rekommendationer så ligger han i riskzonen för att bli riktigt dålig då hans immunförsvar inte fungerar som det ska. Vilket man inte visste då när han var yngre.

Själva operationen gick riktigt bra, man kunde genomföra alla momenten utan svårigheter. Vilket inte heller var något som oroade mig alls. Det som var de största orosmomenten för mig var som sagt själva sövningen med intubering samt extuberingen efteråt. Detta då Max (som jag nämn tidigare) har förslappade luftvägar samt är född med Pierre Robins Sekvens vilket gör att han även är extra trång i luftvägarna mm.

Själva nålsättandet och sövningen i min famn var dock bland det värsta jag har varit med om. Min älskade unge hade panik och pga sina svårigheter att förstå/kommunicera samt bli rädd för olika ting, så var det fruktansvärt jobbigt för oss båda två. Jag kunde inte visa honom hur orolig jag var, hur ledsen jag var eller att mitt hjärta gick i tusen bitar.
Jag kunde bara krama honom, pussa på honom, försöka lugna honom, tala om för honom hur otroligt modig han var, att det var ok att vara rädd men att det inte var någon fara, att mamma är här, jag finns här, mamma älskar dig mest av allt i hela världen, förlåt för att jag måste hålla i dig älskling osv..
Det sista jag sa till honom när han somnade i min famn var att jag älskar dig mest av allt i hela världen och du är så otroligt duktig, detta går såå bra sov du en stund, mamma älskar dig glöm aldrig det. Sen bröt jag ihop helt när de lyfte över honom till bordet och jag var tvungen att lämna rummet.

Tårarna bara rann och jag kände mig som den värsta mamman i hela världen. Som den hemskaste människan på jorden som nyss tvingat min son att genomgå detta. Mitt hjärta värkte och jag mådde illa över hur panikslagen han nyss varit. Jag fick dock enormt stöd av operationspersonalen som talade om att jag inte kunde skött det bättre, att man skulle anteckna i hans journaler att man nästa gång ska ge honom lite lugnande innan. Så han slipper genomlida en likadan situation igen, men då det redan hade gått för lång tid denna gången så hade lugnande bara gjort situationen ännu värre då han redan var rädd. Och att då känna att man tappar kontrollen ännu mer hade kanske gjort han ännu mer panikslagen.

Efter operationen, hur det gick med allt.

Efter lite mer än 3 timmar (nästan 4) så ringde man från avdelningen och sa att han äntligen hade fått komma upp till BIVA. Så jag kastade mig iväg för att hinna dit till när han vaknade.

Att få se sitt älskade lilla barn så skör, precis uppkommen från operation är aldrig något man ser fram emot. Men för mig är det som om någon lyfter en enorm sten från mina axlar då det inte känns som om jag kan andas ordentligt förrän jag vet att han har klarat extuberingen ordentligt. Dvs att hans luftvägar inte har kollapsat och han mår så bra han kan för tillfället.

Efter ett par timmar kom vi äntligen ner till avdelningen, jag helt mör och slutkörd men enormt lättad och tacksam. Max däremot gjorde allt han kunde för att försöka vara sitt “vanliga envisa jag” och kämpade emot tröttheten samt alla medicinerna efter operation som en kung. Han vägrade vila trots att han var så trött (och full) att han inte kunde hålla ögonen öppna ordentligt. Först vid midnatt samma dag somnade han ÄNTLIGEN för natten och då var denna mamman MER än mör kan jag säga, haha.

Redan samma kväll som den nya dubbelknappen/jejunoknappen sattes in började vi mata i den med hjälp av matdroppet. 20 ml i timmen fick han första dygnet + vätskedropp intravenöst för att få i honom tillräckligt med vätska.
Dagen efter så ökade man till 40 ml i timmen och efter möte med vår överläkare på MTL så fick vi reda på att målet var satt till 60 ml i timmen. Vilket skulle ge honom 18 timmar per dygn med matdropp hemma och möjlighet att dricka ca 2,5 dl själv via munnen. (typ vatten/juice/näringsdryck osv)

På onsdag kväll kunde vi äntligen komma hem på permission, att få sova i sin egen säng efter allt stress osv är en lyx som få kan förstå! Och på torsdag kväll blev vi utskrivna från vårdavdelningen med en uppföljningsplan inbokad med vår fantastiska sköterska på MTL + vår dietist.
Dessutom så har vår sköterska funnits där varje dag per telefon när denna mamman oroligt ringt och frågat tusen saker som för oss är helt nya. Det tar liksom ett tag att vänja sig vid allt nytt, både för mig och buspojken.
Inte lätt att vara ett yrväder och helt plötsligt behöva släpa runt på en tung ryggsäck om dagarna. Inte kunna leka som vanligt och behöva vara fastkopplad i en pump 18 timmar per dygn.

Vi fortsätter kämpa!

Men vi fortsätter kämpa på, en dag i tagen än så länge. Han får ta pauser när väskan blir för tung och han får mutas med favoritgrejerna mer än vanligt för att lyckas få in någon form av rutin nu i början. Vår MTL sköterska gör även allt hon kan för att leta reda på samt beställa en lite lättare pump samt mindre ryggsäck för att försöka underlätta så mycket som möjligt för den lille herrn.

Sist men inte minst så vill jag rikta ett enormt stort tack till alla de som hjälpt oss under denna pärsen! Ett stort tack till de som stöttat oss, erbjudit sin hjälp och bara räckt ut en hand för att visa att de finns där. Även ett enormt tack till personalen på DSBUS, operationspersonalen, fantastiska sköterskorna på BIVA och självklart underbara personalen på Avdelning 326 som hjälpte oss så otroligt mycket med allt! Tack snälla underbara ni för att ni finns!

Hej mitt vinterland!

Idag vaknade vi upp till ett riktigt vinterland.

Igår så valde S att stanna kvar över natten hos sin underbara kontaktfamilj efter att han varit spindelmannen på maskeradkalaset. Så i morse så vaknade jag och M strax innan kl 09:00 på morgonen med snö som vräkte ner utanför fönstret.

På bara en timme så hade hela världen utanför förvandlats till ett enormt vinterland. Så det lär bli spännande att se om vi överhuvudtaget kommer komma ut från gårdsplanen imorgon bitti, haha. Det är lägen som dessa man önskar att livet vore lite annorlunda.
Att man hade en stabil inkomst och hade möjlighet att investera i en fyrhjuling att ploga med. Eller helt enkelt inte var helt ensam jämt, dygnet runt. Hade man varit en till vuxen i hushållet så hade man i alla fall haft en möjlighet att skotta lite grann.
Eller att M i alla fall hade haft hjälpen han behöver idag, så jag har en möjlighet att försöka skotta lite.

Men vi lär ju försöka göra det bästa av situationen! Att rulla runt i snön och låta barnen leka av sig allt spring i benen. Sen anser jag att när snön väl kommit så FÅR man faktiskt börja julpynta också, eller hur?

Underbara bilder tagna av kontaktfamiljen till S som fotat snölyckan här på morgonkvisten! Här är S i full färd med att rulla den största snöbollen han kan få till. Älskade unge och  jag är evigt tacksam över att han har dessa underbara människor i sitt liv numera!

Hoppas att ni alla får en underbar söndag trots snö och slask, njut av vårt fina vinterland så mycket ni kan. Vem vet när det börjar töa bort istället? Stora kramar från oss till er!

 

Spindelmannen på kalas och ponnymys!

En dag fylld av mys och busiga barn!

Idag har det varit bus och mys för hela slanten. S var bjuden på kalas idag och hade sett fram emot detta i flera dagar samt bestämt sig för att han minsann skulle vara spindelmannen där. Strax innan kl 11 kom min fina mamma, barnens mormor och körde honom till kalaset.

Jag vet inte vad jag hade gjort annars om jag inte hade er!

Vet inte vad jag skulle ha gjort utan hennes och S´s kontaktfamilj som gör det möjligt för S att delta på aktiviteter samt kalas. Det är inte alltid lätt att vara storebror till en multisjuk lillebror.
Detta gör oss väldigt begränsade i vårt liv eftersom, jag är helt ensamstående annars. Samt att M inte har någon assistans eller den hjälpen han behöver. Vilket i sin tur gör att jag som mamma alltid är låst och inte kan göra saker som detta med honom.
Hur mycket jag än vill det så kan jag ju inte dela på mig mer än vad jag gör. Jag önskar bara att saker och ting hade varit lite enklare vid detta laget. Eller att M fått den hjälpen han behöver för att ha en dräglig tillvaro.

 

Kolla så fina ponnysarna börjar bli nu <3 Våra älskade goa gamla farbröder har tack vare sina hagar och all terräng i skogen samt massa bra mat börjat få fina fina muskler. Runda musklade goa rumpor, ben med härliga muskler, perfekt avföring och glansig päls. Lilla Toy (bruna) har blivit av med sin tandsten, är skodd fram och har ett tunt litet täcke på sig då han har haft svårare att få i sig tillräckligt med näring innan för att hålla värmen. Lilla Sudd (den svarta) har fått riktig tjock och frisk shettispäls som står emot allt! (han har såklart ett täcke han med men som han bara behöver i nödfall pga mattes noja, haha. En frisk näsa har han också utan snor, dock har han fortfarande lite problem med sin bronkit. (ska se om han bättrar sig med kosttillskott nu i vinter) Men de är som två nya små ponnysar, som gnäggar så fort de hör eller ser oss oavsett om de är uppe i skogen eller i stallet <3 Ser ni också den enorma skillanden?

Jag har fått totalt 3 anmälningar på mig hos Länsstyrelsen nu.

Detta är något jag inte har tagit upp men som gjort mig oerhört ledsen samt fått mig att nästan tappa gnistan helt. Hästar har varit en del av mitt liv sen jag var 6½ år gammal och jag har haft egen häst sedan jag var 16 år. Dessutom har jag gått gymnasium med hästinrikting + jobbat med hästar i massa år. Att få dessa anmälningar på sig gör mig ledsen även om jag vet att de är helt obefogade.

Som tur är så har även Länsstyrelsen förstått att det sista jag vill göra är att vanvårda våra djur. Vi har haft oerhört god kontakt och de har som sagt redan varit här en gång på ett oanmält besök, när den första anmälan kom in. Även då var allt helt korrekt och den första anmälan ansågs obefogad.
Nu har ju även de sista två anmälningarna ansetts obefogade, men jag blir ändå ledsen.

Jag fattar att man kanske undrar varför jag inte kör dem, inte tränar dem osv. Men detta är för att jag ville att de skulle bygga upp sina muskler naturligt först och få upp lite flås innan jag överhuvudtaget vill sätta en vagn bakom dem.
De har behövt en massa kraftfoder från hackad lusern, lusernpellets, kraft grund, B-vitamin, magnesium och Greenfoot´s Probihorse Vital för att bättra sig så här. De är gamla och behöver tid på sig, dessutom så är vintern ändå här nu när som helst.

Men jag hoppas innerligt att hen som anmäler mig slutar med detta nu. För inte bara gör det mig ledsen, det tar även en massa viktig tid från Länsstyrelsen. Tid som de istället hade kunnat lägga på fall där djur verkligen far illa!

Varför gör man såhär? Jag förstår inte?

Så totalt 3 anmälningar har de nu fått utreda varav alla 3 har beslutats vara helt OBEFOGADE.
Jag undrar verkligen vem som retar sig så mycket på mig? Är man orolig så får man mer än gärna kontakta mig. Vill man ha lite ponnymys, hjälpa till att skämma bort de här farbröderna lite?
Så är man också mer än välkommen att kontakta mig!

Men snälla belasta inte Länsstyrelsen med fler helt obefogade anmälningar.

Hoppas att ni har haft en underbar dag och var rädda om er nu när det fryser på! Håll avstånden på vägarna och var rädda om era kära. Ge kärlek istället för negativitet, erbjud en hjälpande hand om ni är oroliga över någon. Visa omtanke och medmänsklighet, det kommer man oerhört långt på. Kramar!

Läkarbesök på Lungmottagningen.

Varför inte avsluta veckan som vi började den?

Så idag var det dags igen, barnsjukhuset och läkarbesök stod på agendan. Denna gången var det dock dags för M att träffa sin fenomenala överläkare på Lungmottagningen. Vilket var ett tag sedan nu då slem + lungproblematiken har varit hanterbar de senaste månaderna.
Om det hänger ihop med att vi har varit isolerade sedan april 2017 och M inte heller har vistas inom barnomsorgen den tiden. Eller om det helt enkelt är så att han tack vare långtidsbehandlingen av antibiotikan har blivit bättre. Eller om det är så att han har blivit bättre pga av en blandning av allt detta, vet vi inte.
Men just nu är planen i princip att vi ska avvakta tillsvidare tills dess att M har fått sin operation där man bland annat planerar att ta bort en del av halsmandlarna. Detta för att man då ska göra ytterligare en till sömnregistrering och se om hans andningsuppehåll/sömnapnéer kommer att förbättras av detta. Eller vad nästa steg ska bli.

Influensavaccination idag, kommer helgen gå i sjukdomens tecken nu?

Dessutom så fick M idag influensavaccinationen för säsongen då han ligger såpass mycket inom riskgruppen för att riskera att bli fruktansvärt dålig om han drabbas av influensan. Jag är evigt tacksam för att denna hjälpen finns för barn som M. För de individerna som inte alls har det immunförsvaret som friska individer har.
Då M även har sin immunsjukdom så vill man göra allt man kan för att hjälpa hans lilla kropp på vägen.

Så nu får vi se hur denna helgen ter sig, om M får feber av vaccinationen eller om den lätta hostan han har haft i några dagar bryter ut. Oavsett vad så skulle jag inte bli förvånad alls med tanke på  vår vanliga tur! Inte när vi till och med vaknade i ett bad av sondmat i morse då slangen av någon anledning snurrat loss från M´s knapp under natten. Resultatet av det blev så klart att pumpen pumpade ut närmare 300 ml över M´s pyjamas och mina sängkläder. Självklart när jag dessutom bäddat rent kvällen innan och gjort veckans kraftansamling i ett försök att tackla tvättberget. Livets ironi brukar man väl säga va, haha!

Att vakna med sondmat precis överallt, men som den positiva ironiska människa man är så var man bara tacksam för att man inte vaknade i en säng full i spyor.

Nu är allt rent igen och har jag fruktansvärd tur så kanske täcken osv är torrt nu också. Så jag snart kan lägga dessa övertrötta busungar för natten.
Det är ju trots allt fredag här och då får man, vara uppe lite längre. Samt äta lite extra gott!
Ikväll var önskemålet från S Choice Vaniljglass med färska äppelbitar. Det kan man ju som mamma inte säga nej till direkt. När de flesta andra barnen i S´s ålder hellre käkar chips + godis samt läsk om helgerna.

Spiderman eller Skelett – Apa eller en Katt?

Imorgon ska S på maskeradkalas, valet står mellan att vara ett skelett eller spiderman. Vilket känns rätt bekvämt då det är något vi har hemma! Detta då jag vet att bla den arma modern som håller i kalaset nu fått fixa både en hemmasydd kattdräkt samt en apdräkt inför morgondagen. (Supermorsa om något! Vem överhuvudtaget lyckas höfta ihop något sådant bara sådär? Inte jag i alla fall, haha.)

Nä nu måste jag kolla torktumlaren eller börja bädda med plan B. Dvs vänja mig vid tanken att sova utan täcke inatt då den lille helikoptern som jag delar säng med lär snurra iväg med det under natten. Så ni får mer än gärna skänka denna trötta mamman en tanke inatt när ni ligger i er varma mysiga säng och hoppas att jag i alla fall fick sova med ett täcke inatt!

Hoppas att ni får en underbar helg och att ni passar på att njuta tillsammans med era kära om ni har den möjligheten. Vi vet aldrig vad som kan hända imorgon! All kärlek till er alla, Bamsekramar i mängder!

Vissa dagar tär på mig.

Varför är jag så himla trött jämt?

Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu, jag känner inte igen mig själv riktigt. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är just nu, jag är trött precis jämt. På morgonen, på dagen, på kvällen, på natten, ja precis jämt. Det tär så jäkla mycket på mig just nu och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra på det eller bryta den onda cirkeln.

Stress och ångest är väl troligtvis en stor faktor till detta men det är faktiskt värre än vanligt. Förhoppningsvis kanske det bara är en fas eller en tuffare period just nu. Men det känns som om oavsett hur mycket jag vilar så blir jag inte piggare alls. Jag försöker dock lyssna på kroppen, vila när jag kan, ta emot den hjälp jag kan få och försöka vara ok med mammasamvetet att vissa dagar är tråkigare än andra. Och barn behöver faktiskt lära sig att ha lite tråkigt också, kanske kan det även vara nyttigt att lära sig att mamma inte alltid kan vara på topp.

En hel del spännande hemligheter på gång!

Dock så har jag jobbat som ett djur trots detta för att lyckas bli klar med mina hemligheter. Jag längtar tills dess att jag kan berätta för er, men jag väntar på lite besked till innan jag vågar säga något offentligt. Men jag hoppas att ni kommer kunna glädjas med mig om detta går vägen nu!
Och att allt jobb jag har lagt ner bakom kulisserna ger lite energi tillbaka till mig igen när allt väl är färdigt.

All kärlek till er alla och ta hand om er där ute i vårt numera rätt så kalla Sverige! Stora Kramar