Sjuk helg, bokstavligt talat.

Jag vet egentligen inte vad jag lyckats gjort i ett tidigare liv för att förtjäna denna otroligt långa spiral av konstant otur som av någon anledning verkar förfölja mig och de som står mig nära?
Det är nästan skrattretande hur domnioeffekten slår till med full kraft så fort något litet börjar svaja!

Veckan var redan kaotisk från början, i måndags skulle Max till att börja med egentligen varit på specialistmottagning för tänderna (pga hans opererade gomspalt, för få tänder och prs) men då livet inte var med oss så fick vi ställa in med kort varsel. Vilket iofs gjorde att jag hann förbereda mig liiiite mer inför tisdagens möte med LSS från Socialtjänsten. (kommer ett längre separat inlägg om det så snart jag får möjlighet att skriva klart via datorn)
Mötet var ett såkallat hembesök, dvs två st damer från LSS var hemma hos oss (i vårt fantastiskt organiserade kaos ) för att träffa mig och främst då Max för att göra en bedömning samt påbörja en “utredning” för att kunna besluta om jag som ensamstående mamma till Max med hans problem överhuvudtaget kan få någon hjälp alls. (vilket baseras helt på Max omsorgsbehov)
Detta resulterade ju såklart i att jag fick berätta precis ALLT om ALLT, om alla problem, hans vårdbehov, alla kontakter, alla hemska nätter osv. Efteråt var det som om någon kört över mig med en långtradare, mentalt var jag helt slutkörd och migränen knackade på dörren lika självklart som ett brev på posten.

Trots ett huvud tungt som betong, var det bara upp och hoppa tidigt på onsdag morgon för att lyckas vara på helt andra sidan stan i en annan kommun på morgonen för att få en ortoped att titta  samt ge ett utlåtande om mina fruktansvärt dåliga knän. Svaren jag fick veta var inte direkt något roligt alls utan nu blir det helt nya fighter att ta vidare med läkare och kräva vård/hjälp åter igen.

Efter detta (lagom mör och ont som bara den) hem en liten stund innan jag hämtade pojkarna på dagis. Iväg till storvaruhandeln (den enda som finns här ute på landet, haha), rodda runt kundvagn med två övertrötta bananätandes bustroll samtidigt som jag försökte storhandla.
Hem, fixa mat lagom till att upptäcka att stora killen helt plötsligt från ingenstans får världens feber. Övertrötta mamman ringer förvirrat till dagis och sjukanmäler båda två.

Torsdagen varvas av tuchmålningar, baxa ved (världen blev plötsligt iskall och vårt gamla hus behöver eldas för att vi inte ska frysa ihjäl när elementen inte hinner med att ställa om).

På torsdag kväll sen börjar såklart även Maxen insjukna, han är verkligen som en tvättsvamp den stackaren och bara suger åt sig alla bakterier och virus som finns i närheten. Dock så blir han alltid sämre än någon annan pga sitt kassa immunförsvar.

Fredagen varvades med film, mys, syskonkärlek och febertoppar. Nätterna spenderades med två svettiga älskade mammiga bustroll som irriterat försökte slåss om vem som skulle ha mest mammakärlek tills klockan slår halv fem och lillebror anser att man inte kan sova längre då när man är sjuk.

På lördagen får Storebror så ont i sina ben att han bara gråter hysteriskt om han så bara ställer sig upp, mammahjärtat går sönder och mormorn erbjuder sig att komma ut. Vi planerar att kunna passa på att umgås lite och kanske kolla på en film när barnen somnat även om de är lite sjuka då det var evigheter sen vi bara hade tid att prata lite med varandra utan tusen olika måsten samtidigt.

Efter rådgivning så avvaktar vi måndagen och barnmedicin för storebror då han trots allt är såpass pigg och blir smärtlindrad ordentligt med ipren + Alvedon varvat. Barnen somnar av utmattning från både feber och mormor tidigare än vanligt och vi börjar förbereda för en trevlig kväll. Lagom tills filmen börjat, osten är framplockad och mormor hunnit hälla upp sig ett glas vin vaknar Max i panik.

Som ett elegant kylskåp springer jag uppför trappan och lyfter upp honom i hopp om att storebror inte ska hinna vakna. På väg ut genom dörren börjar han få uppstötningar, vi skyndar oss ner för trappan, han snyftar i min famn. Jag slänger av mig mina fabulösa fårskinnstofflor (världens bästa grej när man bor i gammalt hus utan golvvärme för övrigt) och sätter mig med honom i knät i en av barnfotöljerna  (hinner inte längre då han fått flera uppstötningar på vägen dit), håller i honom med ena armen och ger hans panna stöd med den andra. (han sitter med ryggen mot mitt bröst) Jag pussar honom på kinden och viskar i hans öra att han är såå duktig, att det inte är någon fara, såja såja mammas kille.

Hans luftstrupe kollapsar av muskelkramperna som kräkningarna medför, så genom att hålla hans huvud och med min kropp ge honom stöd så han inte kan kasta sig bakåt i panik när han inte får luft hjälper honom att minska risken att lyckas aspirera en del av spyorna. Även om mammahjärtat går sönder varje gång som jag behöver “tvinga” honom på detta sätt.
Men vad ska man göra?

Resten av natten plus söndagen flyter på i samma tecken, mormorn åker hem på söndagen för att kunna komma tillbaka på måndagen (igår) för att ta med storebror till barnmedicin för benen. Medan jag fortsätter kämpa med Maxens skyhöga feber, kräkningar och andningsproblem. (de blir värre vid sjukdom då slemmet eskalerar och sätter sig i luftstrupen + lungorna och gör att han lättare kräks och blir tungandad)

Storebror får order om vila+värme samt röra sig i den mån han klarar av och orkar själv trots smärtan. Som tur är så verkar det inte vara höftsnuva eller barnreumatism som vi var oroliga för! Dock ska vi ha honom under uppsikt och blir han inte bättre eller sämre så skulle vi komma tillbaka igen. Vilket känns skönt för vid detta laget känner ju alla sköterskorna och nästan alla läkarna oss där, sköterskorna är de finaste jag stött på och hjälper mig alltid med rådgivning och stöd även om de inte har möjlighet att ta emot Max när han är sjuk pga att de varken har utrustning eller tillräcklig specialiserad kunskap kring alla hans besvär.

Just nu är vi insnöade jag och Maxen här ute på landet, han varvar mellan att vara febrig/ledsen/mammig/utmattad och är fruktansvärt slemmig.. Jag har försökt med alla mediciner jag har för att underlätta andningen men det blir inte bättre, dock så har han bara fått upp lite slem imorse och sen fått behålla det han druckit och fått i pegen. Även om det egentligen inte är några mängder, så är det ju bättre än ingenting. Dock så försöker jag komma på hur sjutton vi ska göra, det lutar åt att försöka ta oss in till barnsjukhuset men hela stan är lamslagen av snön. Frågan är hur vi ska ta oss dit?

Det är i lägen som dessa som man önskar att man vore två. Mvh mamman som lider av sömnbrist sen i tisdags och som dessutom fått sin beskärda del av barnens fantastiska förkylning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *