Ensamstående, Familjen, Jag tycker till, Livet, Sömnbrist, Utbrändhet, Vardag

Mina barn har förvandlats till små monster?

Ska inte sommaren, värmen och ledigheten bringa glädje och kärlek?

Hur tusan kommer det sig att mina älskade bustroll istället har förvandlats till små monster vars enda uppgift verkar vara att driva sin mamma till vansinne samtidigt som man retar sitt syskon så mycket man bara kan. Gärna viskar man (så högt man vågar dock) de fulaste/elakaste orden man lyckats snappa upp under sin korta livstid medan adrenalinet ändå pumpar av ilskan över att man inte fick äta godis till kvällsmat idag heller.

Eller när man försöker lura sitt syskon att göra så dumma saker som det bara går när man tror att mamman inte ser eller hör, för att sedan skylla eventuella missöden och blödande tandkött från diverse faceplants på syskonet samtidigt som man gör sitt allra bästa för att se så förvånad och oskyldig ut som man bara kan.

Eller när man vägrar uppföra sig i affären för att lillebror minsann nog sitter på några få cm större yta än en själv så man måste försöka påkalla hela affärens uppmärksamhet så att alla förstår vilken hemsk moder man har som tillåter sådan vanvård och särbehandling. Dessutom avslutar man det hela genom att helst vägra gå, kasta sig hejdlöst samtidigt som man skriker “NEEEJ” eller varför inte “AAAAAJJ” så hög det bara går medans mamman kämpar med både vagn och fulla matkassar samtidigt som svetten rinner innanför glasögonen till och med till slut, när hon i ett sista desperat försök att komma hem med två barn och någorlunda mentalt förstånd kvar lyfter upp äldsta ungen och lägger hen avlång i famnen (sprattlandes som en döende fisk och skrikande som ett billarm) för att försöka få ut den fullpackade vagnen till bilen innan det yngre barnen bestämmer sig för att rymma ut vagnen (igen) med tanke på att bältet i vagnjäveln inte fungerar ändå.

Eller när man försöker få det yngsta barnet att vila middag då hen uppenbarligen är så trött att hen gäspat oavbrutet sen hen klev upp på morgonen, men barnet istället roar sig med att snurra som en helikopter, skalla sin mamma för att hon ligger för nära, prova hur hårt man kan trumma med sina hälar i hennes mage utan att hon blir arg, kasta sina gosedjur över hela sovrummet för att sedan bli ledsen över att de är borta. Samtidigt som man mycket allvarligt påtalar för sin arma moder att “jag blir arg på dig” när hon i ren desperation ändå försöker få barnet att vila. Eftersom livet inte kommer bli en dans på rosor direkt om den där vilan utestår idag. För att efter nästan ha fått en blåklocka, då man legat för nära barnet till slut ger upp och känner att, that´s it.

Missförstå mig rätt nu, för all del!

Jag älskar verkligen mina underbara barn, mer än livet själv. MEN något har hänt de senaste veckorna, den äldsta har förvandlats till en minitonåring som testar alla gränser och nerver jag har. Och den lilla gör allt för att härma den stora utan att ens förstå hälften samtidigt som han inte mår helt hundra och på så vis är extra känslig vissa dag (på olika sätt) pga feberkänslor/dålig sömn/förträngningen i halsen osv.

Jag vet och är fullt medveten om att det är fullt normalt, alla barn går igenom olika faser. Vissa är mer envisa än andra, vissa testar mer än andra, vissa faser avlöser varandra och vissa faser verkar tydligen även smitta av sig som värsta vattkoppviruset, haha!

Det jag vill säga är bara att ibland blir det för mycket även för mig, ibland känner jag bara för att ge upp ringa Online pizza (som av någon outgrundlig anledning tydligen ändå inte levererar ut hit på landet) och gråta i badrummet samtidigt som jag mölar i mig glass med sked i smyg. Samtidigt som jag känner mig helt misslyckad som förälder, mamma och någon form av förebild överhuvudtaget för mina barn.

Men that´s life! Och jag är rätt övertygad om att jag inte kan vara ensam om dessa dagar då allt bara krockar och man tror att någon lagt en förbannelse över ens liv, samtidigt som man undrar hur man ens ska överleva dagen, typ. Men det är väl ytterligare en fantastisk del av mammalivet och föräldraskapet, att lära sig bita ihop och ändå göra allt en kan trots att man tydligen är en “äckel mamma” eller en “dummis” när man säger ifrån.

Så med detta inlägg ville jag väl bara försöka skriva av mig lite och skicka en styrkekram till er som behöver det, ni är inte ensamma! Även i all dess överjävlighet så får vi inte missa de där stunderna som faktiskt är helt underbara och där vi även passar på att njuta de där stunderna när allt är bra, de leker fint eller man får den där goa kramen samtidigt som barnet säger att “jag älskar dig mamma”. Även om det är piss svårt just nu, så glöm inte hur bra ni faktiskt har det som har varandra och vilken tur just ditt barn har som faktiskt vågar släppa loss alla sina känslor på just dig då hen litar så fullt på dig och vet att du kommer klara av dens känslor och samtidigt älska hen lika mycket ändå!

Stor kram på er från en väldigt trött men “staying-positive” mamma!

1 thought on “Mina barn har förvandlats till små monster?

  1. Jag skrattar lite med dig i olyckan och skickar massa styrkekramar och hoppas att fasen går över snart så ni kan få en mysig sommar ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *