Läkarbesök, Max, Mjölkprotein Allergi

Fysioterapi återbesök idag

Puh! Satte mig precis ner för typ första gången sen kl 10 i morse, haha. Blev inget dagis idag för trollen då storebrors problemmage valde att börja bråka med honom igårkväll, vilket resulterade i tårar och genomsvettig unge. 🙁

Han har ju sen innan diagnos mölkproteinallergi och går på movicol varje dag för att överhuvudtaget kunna bajsa. Dock så har allt som hänt det senaste året sedan jag blev ensamstående gjort att han mentalt inte mår bra, är extra ledsen/känslig, har enorm separationsångest (denna biten börjar dock långsamt bli lite bättre) och gick ifrån att kunna gå på toaletten/pottan utan problem till att vägra allt som har med bajseriet att göra. Vilket tyvärr snabbt resulterar i att han lätt får förstoppning samt kopplar ihop alla “onda/ledsna” känslor med att det är jobbigt att bajsa = allt blir ännu värre för honom.

Dock så har jag hela tiden varit övertygad om att det är något annat som spökar för honom med tanke på att han mer än ofta dessutom är uppblåst och har massa gaser, samt smärta när tarmarna rör sig. Nu ska han få en provperiod med snällare mat även på förskolan då man har en viss misstanke om att han eventuellt ärvt min ibs mage.
Jag tycker ju självklart att det är super skönt att man nu tar även honom på allvar och lyssnar på det jag säger, men jag kan inte låta bli att känna den där magkänslan som säger att detta antagligen inte är så enkelt. Efter alla duster och utredningar med Max vet jag att saker och ting inte alltid är så enkla längre. Men självklart hoppas jag ju att magkänslan inte stämmer!

Dock gjorde ju i alla fall detta att jag inte hade hjärta att lämna dem, speciellt inte eftersom de precis varit riktigt dåliga i rotaviruset. Man kan ju tyvärr inte vara helt säker och man blir ju livrädd att den är tillbaka igen när magarna börjar krångla! Fy fan alltså, drömmer typ mardrömmar om diarrédränkta barn och nerkräkta golv fortfarande. Usch! Haha!

Supermamman fick dock lastat in oss allihopa och tagit oss till Barnsjukhuset för att äntligen få träffa Maxens fysioterapeut kl 15. Sist vi talades vid var i vintras när jag var väldigt matt och kände att allt bara verkade stå still. Max hade då varit sjuk nästan konstant hela tiden, han vinglade, rasade i vikt i samband med varje sjukdom och jag kände mig väldigt ledsen över att han trillade hela tiden. Han vinglade, slog sig gul och blå, samt hade massa problem med andningen.. Då pratade vi om att till och med eventuellt ge honom en specialbeställd gåstol via hjälpmedelscentralen. Tanken var att han skulle kunna ha den dagtid, den skulle kunna hjälpa honom att sätta sig ner och vila när han blev trött (istället för att slå sig blå) plus att den hade tvingat honom att sakta ner tempot och på så vis tvingas öva mer på motoriken.

Även om jag är och försöker vara positivt till alla tips, råd, hjälpmedel osv som ska underlätta för honom eller främja hans utveckling. Så måstejag erkänna att jag har haft lite ångest över allt som skulle behöva anpassas, fixas, provas ut, alla extra besök, alla möten för att få igenom detta samt allt som måste fixas både hemma och på förskolan för att den ska kunna funka i verksamheten osv.

Idag dock fick jag ett väldigt glädjande besked! Att trots sina svårigheter mm så kände hon absolut inte att han kommer behöva den nu! Man märker att han inte är med på alla plan, han har inte koll på nivåskillnader, problem med trappsteg, ingen riktig koll på kroppen i vissa moment och har inte någon självbevarelsedrift överhuvudtaget haha. Fullt ös medvetslös helt enkelt! Men vi ska avvakta sommaren nu, han ska ju göra sin operation, påbörja en beteendeutredning mm. Så ska vi ses i slutet av augusti och ta allt därifrån sen.
Men att vi slapp stolen känns underbart! Och att man får bekräftelse på att det man gör och försöker göra för honom är helt rätt kändes väldigt skönt att höra. Man blir så väldigt lätt hemmablind och att då få en klapp på axeln samt sagt till sig att man ger honom de allra bästa förutsättningarna för att utvecklas vidare var enormt skönt.
Är ju kanske inte så konstigt att man klandrar sig själv emellanåt för att man inte kan klona sig. Men efter idag, eller ja i alla fall ikväll så känns det helt ok.

På detta fick jag väldigt bra nyheter idag, en sten lättade från mina axlar. Dock så är det inte i mål ännu, men utgången verkar inte lika mörk som jag var rädd för. Så ni får fortsätta hålla alla tummar och tår för oss!
Kram på er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *