Andningsproblem, Andningsuppehåll, Anhörigvårdare, Avlösarservice, Barnpsykolog, Behandling, Ensamstående, Immunbrist, Infektionskänslighet, Läkarbesök, Lungmottagningen, Max, Motgångar, Myndigheter, Öron-Näsa-Hals, Sjukdom, Sömnbrist, Utredning

En massiv uppdatering

Nu har det hänt alldeles för mycket igen.

Det har varit en fruktansvärt intensiv period, min energi har verkligen legat på noll då all min tid gått åt till att få ihop vardagen. Speciellt denna veckan har varit hemsk då jag har varit på barnsjukhuset 4 dagar i rad, i helt olika ärenden. Samtidigt har de senaste veckornas negativa utveckling tagit ut sin rätt och ska jag vara ärlig så känner jag mig idag när jag skriver detta riktigt ledsen och väldigt maktlös. Hoppas att ni förstår varför när ni läst färdigt detta inlägg.

Sist jag skrev var den 19 juli, så det har ju gått ett litet tag och jag är som sagt ledsen att jag inte haft möjlighet att uppdatera er förrän nu. Men livet har inte riktigt varit på vår sida kanske man kan säga.

Blir långsamt sämre

Jag har ju påpekat tidigare att det känns som om han snarkar mera, han är trött jämt, har mindre matlust, feber/febergräns flera gånger i veckan, ständiga utbrott/våldsamma utfall/affekt för minsta lilla osv. Listan kan göras lång vid det här laget, tyvärr.
Man har i alla fall skickat iväg en remiss till öron-, näsa-, halsmottagningen för att undersöka hans tonsiller i halsen som många gånger varit svullna och irriterade. Och vi har fått en tid nu i slutet av augusti, jag ska dock försöka få den tiden tidigarelagd ifall det kommer behöva bli så att han kommer behöva ta bort dem på operation.
För han kommer ju att bli kallad till operation när som helst ändå för att få sin jejunoknapp och tandbehandling, så om man kan sammanstråla så att (om man behöver det) man även kan ta bort tonsillerna samtidigt. Så vore det ju mest optimalt, eftersom han även är en riskpatient att söva.

Behandling, utredning och tuffa besked

Immunoglobulin behandlingarna har fortsatt var tredje vecka och Max har verkligen varit super duktig. Han är en klippa när vi är på avdelningen och han ligger där med droppet i armen, samtidigt som han charmar all personal med sina långa ögonfransar och busiga lockar.

Det enda som är jobbigt är sätta emblaplåstren och sen själva nålen, han hatar nämligen allt som har med plåster att göra och hamnar i ett panikliknande tillstånd (affekt?). Detta gör även att han även hatar plåster efteråt och vägrar oavsett om det är med blixten Mcqueen eller flygplan på, haha. Han vill hellre att mamman sitter och klämmer honom på armen med en liten papperstuss för att vänta på att det slutar blöda. Bestämd och envis liten herre liksom, haha.

Denna veckan under natten mellan tisdag och onsdag så gjorde Max även en ny sömnregistrering för att samla nya värden angående hans andningsuppehåll och syresättning. Då man gjorde en i Maj senast och nu hoppades på att behandlingarna med immunoglobuliner skulle ha hjälpt honom att minska andningsuppehållen och helst av allt även börjat reparera hans nedsatta lungfunktion (man tror den beror på alla luftvägsinfektioner han haft och att det tagit så pass lång tid innan man upptäckte att han hade immunbrist).

Men att få till den mätningen var verkligen inte det lättaste kan man väl milt sagt säga.
Jag fick kämpa som ett djur, parera knytnävsslag, sparkar, skallningar och andra utbrott.
Dessutom så började kvällen med att han återigen kräktes upp all sin kvällsmat inklusive medicinerna vid 19:30. Så jag kunde inte koppla på honom utrustningen förrän klockan redan var efter kl 21.
Men pga alla utbrotten, våldsutbrotten osv så lyckades jag inte få honom att somna förrän klockan var närmare 23.. Så man kan ju säga att jag var väldigt orolig att mätningen inte skulle vara tillräckligt lång och det var riktigt mentalt jobbigt att lämna in inspelningen/utrustningen eftersom de då hör hur han skriker och slåss när de sen ska lyssna samt analysera inspelningen..

Men man får väl se det positiva i det hela, nu finns det även på sjukvårdens inspelning samt deras anteckningar hur det faktiskt är här hemma just nu. Då dessa utbrott numera sker dagligen, flera gånger dagligen samt blir mer och mer extrema, plus att de sker oftare och oftare. Något jag försökt få vården att lyssna på sen långt tillbaka då jag hade hoppats på att få hjälp för länge sedan innan det började hamna på den nivån det ligger på nu.

I alla fall så ringde vår specialist överläkare på lungmottagningen upp mig redan igår fredag fm med resultatet, vilket är ovanligt snabbt även för att vara våran grymma överläkare. Så jag blev såklart nervös redan när jag hörde att det var han i luren. Han hade redan tagit del av resultatet och lät bekymrad på rösten.
Jag hade inte inbillat mig att Max blivit sämre, han hade gått från ca 5 andningsuppehåll i timmen på senaste mätningen i Maj i år, till 10-12 andningsuppehåll i timmen nu…
Han hade även fått informationen om problematiken kring hans beteende/utbrott samt inspelningen och kände sig väldigt bekymrad över hur vi skulle göra nu. Egentligen så skulle han behöva en cpap vid sömn/nattetid men då jag redan försökt få honom att acceptera en sån utan att lyckas då han redan då fick riktig panik och slet av allt samtidigt som han blev så hysterisk att han ibland kunde kräkas..

Så, nu ska vi få något form av träningsredskap för lungorna utskrivet från sjukgymnasten för att förhoppningsvis bibehålla lungkapaciteten han har nu samt kanske även underlätta lite med slemmet. Sen ska vi invänta och se vad öron-, näsa-, halsmottagningen säger angående tonsillerna, om de vill ta bort dem eller ej.
Samt låta hans psykolog skicka en remiss till Barn neuropsykiatriska mottagningen för vidare utredning då både överläkaren på lungmottagningen samt hans psykolog ser allvarligt på hur utvecklingen har gått beteendemässigt bara i år.

Så vad är planen nu?

Nu ska vi bara invänta att få komma till öron-, näsa-, halsmottganingen för bedömning. Vi ska även invänta att få prova ut hjälpmedlet som ska hjälpa Max att öva sina lungor. Sen kommer vi att ha vidare kontakt med lungmottagningen angående hur vi ska gå vidare.
Vi väntar även på mer svar från Immunologen om hur Max immunsjukdom artar sig samt vad som är nästa steg förutom fortsatt behandling var tredje vecka, vi väntar även på svaren från blodproverna som jag, Sebastian och pappan lämnade för vidare utredning/spårning av Max immunsjukdom.

Nästa tid till Mag-, Tarm-, Levermottganingen sker först i september och innan dess hoppas jag få besked om när/var/hur operationen ska ske/gå till så att Max kan få sin jejunoknapp, då även kräkningarna börjar eskalera igen. Vi vet ju att han konstant sakta men säkert blir sämre och sämre även i magsäcken (tömningen av magsäcken) trots den enda medicineringen som finns.. Funderar dock på att ringa och rådgöra med vår sköterska där nästa vecka med tanke på att han verkligen ligger på minimum när det gäller att få i sig tillräckligt med vätska per dag, alltså verkligen knappt så det täcker de basala behoven.
Ökar jag minsta lilla och tex bara ger lite extra vatten en varm dag så riskerar jag att han kräks upp allting han fått i sig under dagen..

Sen får vi se vad Neuropsykiatriska mottagningen säger om de vill att han ska genomgå några tester hos den vanliga psykologen först innan de tar emot honom eller hur vi ska gå till väga.

Dessutom så väntar vi fortfarande på en kallelse till Klinisk Genetik för att försöka få svar på varför Max är så sjuk som han är och om man kan pussla ihop alla hans symtomdiagnoser med en huvuddiagnos/syndrom som kan förklara hans problem. Samt kanske även hjälpa oss att kunna ge honom rätt stöd och hjälp i tid för att förhindra att han kanske blir sämre i framtiden. Eller hjälpa oss att förbereda oss för vad som komma skall osv. (med oss menar jag mig, vården, anhöriga mm.)

 

 

 

 

 

 

Tack för att ni orkade läsa hela vägen hit, det betyder massor för mig att ni bryr er så om oss och engagerar er i vad som händer.
Stora kramar från oss alla tre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *