Barnpsykolog, Sebastian

Den fantastiska treårstrotsen, eller?

Visst är den fantastisk? Den underbara treårstrotsen med gap/skrik kontrat med känslorna utanpå kroppen? Där inget duger, där man kan allt själv men kan skrika lungorna ur sig för att det inte blir exakt som man tänkt sig? Där livet är pest och pina ena stunden och man är king på allt i nästa?

Nu är faktiskt treårstrotsen en väldigt häftig period och det är fantastiskt att se min älskade stora kille växa upp och bli en helt egen individ med eget tycke och intresse. Jag älskar att se honom växa och utvecklas, det är nog bland det häftigaste jag vet! Samtidigt så vet jag att det vi går igenom just nu är i en väldigt mycket större skala än vad som vanligtvis anses ”normalt”, även fast jag själv hatar ordet normalt.

Men jag hoppas innerligt att vi inte är de enda som har det på denna nivån, sitter du/ni i samma sits så ska du/ni veta att ni är verkligen inte ensamma!

Sen jag och barnen blev lämnade i början på Januari förra året så har Sebastians seperationsångest slagit i med full kraft. Han var, innan seperationen, en trygg kille som gick på både potta+toaletten på eget initiativ. Som var så trygg på sitt egna rum att han vid läggdags bad oss gå efter att vi pussats god natt och stoppat om honom, han VILLE somna själv och kände sig trygg både i sig själv och på sitt rum.

Idag vägrar han både potta+toaletten (även om jag erbjuder honom), han vågar inte vara ensam på sitt rum ens dagtid och leka längre. Ett tag kunde jag inte ens gå undan och byta blöja på lillebror utan att det resulterade i tårar eller att han stod och höll mig i byxbenet. Han kan inte somna själv längre, det är bara att glömma. Han måste numera hålla mig i handen tills han somnar (då han är livrädd att jag ska försvinna med), han måste sova i min säng, så nära han bara kan komma. Detta kombinerat med trots (som enligt vår barnpsykolog är mer än dubbelt så mycket som hos ett barn i en ”normal” fas utan Sebastians historia) gör att han då gärna skallas/sparkas/slåss samtidigt som han inte vill släppa taget. Det kan vara tjafs om något så löjligt som att jag sover på mina tryckavlastande kuddar (pga min Whiplash) och han mitt i natten får för sig att han ”ska” ha dem, vilket resulterar i skallningar, massa gap och skrik mitt i natten men även en metod då han försöker pressa bort mitt huvud med sitt eget (han är inte dum utan vet att min nacke är svag och att jag får så ont att jag inte kan med kraft hålla emot med huvvudet). Vad gör man då?

Nu försöker vi ju att ta oss igenom alla dessa strider, tjafs, trots, gap och skrik så lugnt som möjligt, prata och förklara. Vara bestämd och ha noll tollerans emot våld osv, vara konsekvent och bryta så fort man kan. Men det är då fan inte lätt alla gånger!

Han har dessutom stunder då han hamnar i någon form av panik där han spänner sig som en fiolsträng och bara skriker, det kan vara om allt och ingenting. Från att han har fel strumpor på sig till att jag har sagt ifrån att man inte få slå någon varken sin mamma eller sin lillebror. Dessa ”panik-perioder” görr även att han blir nästan hysterisk, han skriker så han knappt hinner andas, blir alldeles genomsvettig, hans lilla hjärta dunkar i hundranittio och det spelar ingen roll vad man gör då det knappt går att bryta honom. Han kan tex spänna sig som en rak bräda i famnen på en och bara skrika och kasta sig hysteriskt fram och tillbaka när man försöker trösta honom, lugna honom och få honom att varva ner genom att ha honom i knät eller i famnen. Att låta honom stå på golvet eller i soffan (eller där han är) kan snabbt resultera i att han slår sig eller skadar sig själv. Vilket i så fall gör att hela situationen eskalerar ännu mer..

Det är dagar som dessa som man önskar så att man kunde klona sig eller att man var två. Jag kan ju inte dela på mig mer än vad jag gör och gudarna ska veta att jag gör verkligen allt jag kan och lite till för mina barn. Och jag älskar dem mer än livet själv, men ibland blir man nästan knäckt. Ni vet de där dagarna då det känns som om man är den sämsta föräldern i hela världen för att tålamodet tar slut till sist och man har tagit strider från det att barnet slagit upp ögonen tills dess att det somnar. Jag har dem stunderna ibland och det tror jag nog att alla föräldrar någon gång också har känt så.

När man dessutom lider av sömnbrist så gör det ju inte saker bättre, innte för någon av familjemedlemmarna kan jag lova er! Som nu tex så har Sebastian haft mardrömmar som han vaknat av varje natt sen första helgen i December (då farföräldrarna var här och hälsade på). Han vaknar och gråter samt bröjar ofta bråka om ingeting trots att han är super trött och nästan sovande. Sen har det tagit närmare 1-2 timmar innan han lyckats komma till ro igen och inte sparkas/snurrar/skallas längre..

På det har jag ju ävven stackars lillebror som har sina andningsuppehåll nattetid som dessutom gör att han har sina uppvak som behöver tröst och trygghet för att komma till ro. Som sagt ibland önskar man verkligen att man kunde klona sig, även om man försöker vara den där supermamman som fixar allt. Men man kommer inte så långt om man inte ens får sova om nätterna och trotsen blir ju knappats lättare för barnet heller om det inte får sova på nätterna.

Man kan väl helt enkelt ssäga att det inte är en idialisk situation, men vad gör man inte som ensamstående? Man får försöka trolla med knäna, häva i sig tre red bull och bita ihop samt vila när barnen vilar. Livet med en treårinng är inte sådär fabulöst som man kan tro! Även om de är helt underbara resten av tiden, haha.

Vad jag vill säga är väl mest att det är fan inte lätt, inte för någon av oss. Men vi klarar det! Och kan vi klara det så gör du det också, och tveka inte att söka hjälp! Jag kan säga att stödet jag får och har fått av vår Barnpsykolog är helt fantastiskt. Jag är henne evigt tacksam, äntligen har jag någon att bolla med. Någon att diskutera mitt föräldraskap med, någon att fråga ”gör jag verkligen rätt?” ”Är du säker på att jag inte är den hemskaste mamman i hela världen?”

Jag vet att mycket av ilskan och känslorna som jag får haglande över mig är ett test, ett test för att se om jag står pall. Om jag stannar kvar. Om jag orkar med honom. Om jag ändå älskar honom. Om jag finns där imorgon också? Så att jag inte också lämnar honnom som hans andra trygghetsperson gjorde.

Älskade fina unge, mamma älskar dig mer än allt annat här i världen oavsett hur hemsk du tycker att jag är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *