Då var det dags igen.

Så då sitter man här med ångest igen och klandrar sig själv.. Vet att det kanske ses som löjligt av några men kan inte hjälpa det..

Lämnade världens gladaste lilla unge imorse på dagis efter att fått inhalera en extra dos ventoline på morgon “utifall att”.
Vi galopperade in genom grindarna till förskolan och lekte häst samtidigt som ungarna tjöt av skratt ❤
Sen sprang han in på sin avdelning och kramade sina pedagoger som vanligt, jag talade om att han varit andfådd och sovit oroligt men att han ändå var sitt pigga glada jag. Trodde och hoppades verkligen att han skulle klara av dagen, vilket pedagogerna också gjorde så jag lämnade honom och gick sen för att lämna storebror på sin avdelning.

Åkte på det planerade besöket hos barn och mödravårds psykologi mottagningen där jag fått stöd och råd kring barnen sen i oktober förra året. Även där man har påbörjat en beteendeutredning på Max, dvs ett rätt viktigt möte. Dessutom skulle jag få ett intyg från dem att skicka in till assistansansökan mm.

Hann inte mer än att bli klar så får jag ett sms om att någon har ringt, då är det pedagogerna på hans förskola. Han har inte velat äta något alls (inte jätte ovanligt), han har varit hängig och klängig, inte ens velat vara med på sångstunden (vilket han annars älskar och brukar bli eld och lågor över). Han var helt enkelt inte sig själv och när de tempade honom låg han på 37,6 i örat vilket är febergräns för honom då hans örongångar är så trånga att de inte går att ta en exakt temp alla gånger.

Så det var bara att sätta sig i bilen och hämta en liten ledsen samt hängig kille medans mammahjärtat gjorde hemskt ont.

Så nu imorgon blir det en fullspäckad dag.. Sebbe ska till barnmedicin och äntligen få träffa sin läkare angående hans problem med magen samt enorm trötthet som hållit i sig nu i flera veckor trots mp fri kost och skonkost sen innan plus extra vitaminer.
Sen blir att att lämna av honom i ilfart innan lunchen börjar på hans avdelning på förskolan, för att sedan styra kosan till barnsjukhuset med Max för ett stycke lungröntgen samt blodprover..
Då man eventuellt misstänker att han trots långtidsantibiotika har dragit på sig en ny lunginflammation.. Sen om den är kemisk (tex en uppstötning som hamnat fel) eller ej får vi väl se..

Jag kan bara inte låta bli att klandra mig själv och ta på mig skulden.. Visst han hade säkert blivit dålig även om han varit hemma och han var ju pigg imorse, men ändå.. Mammahjärtat gör så ont när det blir såhär.
Hoppas verkligen inte att det är någon lunginflammation utan kanske “bara” tex en luftvägsinfektion, han har ju liksom redan haft 3 st lunginflammationer bara i år. Han behöver inte mer skit att behöva gå igenom, det räcker gott och väl med allt han redan har och har varit med om.
Älskade lilla barn ❤

One thought on “Då var det dags igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *