Dessa fantastiska människor! De är som ett skänk ifrån ovan!

Jag har så underbara människor omkring mig, denna kvinna är en av dem. Det hon har gjort för mig och barnen är helt otroligt!

Som ni vet sedan tidigare så har jag en fantastisk vän som heter Stina som även driver bloggen Mamma-Stina här på webben. Hon har följt våran resa och situation i några år nu, vi har pratat/stöttat varandra och funnits där för varandra online sedan dag ett när vi först fann varandra. Detta då hennes ena dotter är född med PRS precis som Max är, vilket gjorde att vi från början fick kontakt via en fb-grupp där föräldrar till barn med LKG och PRS kan samlas och komma i kontakt med varandra.

Hon tog tillslut saken i egna händer, hon visste så väl hur min ork tryter och hur mycket vi kämpar dagligen för att Max ska få den hjälpen han har rätt till. Samt få en möjlighet till ett någorlunda “normalt” liv igen, även om det alltid kommer få vara lite mer unikt än alla andras.

Stina ledsnade till slut på vår kommuns totala ignorans och rena idiotiska behandling gentemot mig och barnen. Vilket gjorde att hon på egen hand drog igång en insamling på facebook och med hjälp av sin sambo Peter som är medlem i skäggklubben BVSC här i Göteborg/Västra Götalands Län.
Hur själva organiseringen av insamlingen och hur man delat ut uppgifterna osv har jag tyvärr inte så stor koll på. Mer än att jag vet att Stina är den som håller i trådarna och är den som kontaktat olika företag mm.

Tänk att det finns sådana här änglar på jorden! Jag trodde inte att det var möjligt, jag trodde aldrig vi skulle stå här och få denna hjälpen. Det är som ett skänk ifrån ovan!

Den underbara människan som kom hem till oss heter i alla fall Marcel (ni kan se hans instagram genom att klicka på hans namn) och är en människa med ett hjärta av renaste guld! Han tog sig alltså ut till oss efter jobbet och även på självaste långfredagen för att hjälpa oss med att få upp väggen till mitt blivande sovrum+kontor på nedervåningen.
Sen har vi de helt fantastiska företagen Beijers Bygg i Älvängen som bidragit med allt byggmaterial samt Colorama i Älvängen som bidrar med all färg för att färdigställa rummet och “nya” vardagsrummet! Vilket är tusen gånger mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om.

Tänk att allt detta hade kunnat undvikas om kommunen bara hade gått med på att följa Förvaltningsrättens dom, som sa att jag skulle få bli Anhörigvårdare åt Max. Men kommunen valde istället att överklaga till Kammarrätten och lämnade mig samt barnen i sticket!

Min enda önskan var att få hjälp att bygga väggen, som skulle dela av mitt vardagsrum, ge mig möjlighet att kunna jobba samt sova och kunna stänga om mig för återhämtning de gånger Max har personal hemma. Då min ekonomi är i botten sedan försäkringskassan utförsäkrade mig i slutet av augusti 2017 då Ale kommun valde att överklaga min dom från Förvaltningsrätten. Som gav mig rätt att bli anhörigvårdare åt Max. Kommunen vägrade ju som sagt acceptera detta beslut och överklagade i sin tur ärendet vidare till Kammarrätten, trots att vi suttit på 3 olika sipmöten/västbusmöten samt försökt få hjälp av kommunen sedan 2015. Men man struntade helt i vad Försäkringskassan talade om för dem, man struntade i vårpersonals samt min och min mors vädjan om att faktiskt tänka på att det är två oskyldiga barn med i bilden som hamnar i kläm om de skulle välja att överklaga. Då försäkringskassan inte hade något val mer än att utförsäkra mig då jag enligt deras riktlinjer, redan gjorde ett jobb. Jag tog hand om Max, dygnet runt och då domen från förvaltningsrätten gav mig rätt. Så fanns det indirekt ett jobb för mig att utföra, ett jobb som jag gjort själv hela tiden.

Vill ni veta mer om insamlingen?

Vill ni veta mer om insamlingen som Mamma-Stina har startat, känner att ni kan bidra på något sätt eller bara vill hjälpa till att dela den vidare så länkar jag den här. Förhoppningsvis kommer jag och Stina få möjlighet att träffas något i veckan, beroende på hur Max kommer att må såklart. Men som jag har förstått så har Stina med flera, mer planer på ingång. Vilket är otroligt mycket mer än vad jag någonsin kunnat drömma om (för länge sedan). Det är knappt så att jag själv förstår att det är sant ännu, trots att väggen bokstavligt talat nu står här.

Stort tack från djupet av mitt hjärta!

Tack även till Alekuriren som valde att gå ut med denna historian också som uppföljning efter alla de lite tyngre artiklarna som de har publicerat om min och barnens situation och resa.
Stort tack till all gemenskap i Bearded Villians Swedish Chapter här i Göteborgsområdet och deras Queens för allt ert stöd och engagemang i detta. Jag är helt rörd av all medmänsklighet och helt ställd över hur ni från ingenstans väljer att ställa upp såhär otroligt mycket. Här är Bearded Villians Swedish Chapter´s instagramkonto för den som vill kika in och kolla mer på vad de gör!

Från djupet av mitt hjärta, stort tack alla underbara ni som läser/delar och gillar att ta del av mina inlägg här på bloggen. Glöm inte att följa oss så att ni inte missar allt som händer! Stora kramar från mig och pojkarna bus!

Ny vlogg på kanalen!

Efter mycket om och men så har jag äntligen lyckats få till en ny vlogg till vår youtubekanal. Det skulle betyda enormt mycket för mig om ni ville kolla på den, lämna en like och trycka på prenumerationsknappen!

Jag har en önskan och en dröm som jag hoppas går i uppfyllelse!

Min dröm är ju att nå ut till så många som möjligt och bevisa att vårt liv är precis som alla andras, även om det är lite mer annorlunda kanske än för vissa. Men det är #intesåkonstigt vi är individer precis som ni! Vi har en vardag, ett hem och ett liv som vi ska försöka få gå ihop varje dag. Vi har diskussioner om saker, bråkar ibland, är ledsna ibland men vi har alltid varandra.

Min önskan är att genom att vara öppna med vår vardag och mina tankar kring allt detta, är att fler ska bli medvetna. Att fler ska känna igen sig, att fler ska få upp ögonen över hur livet kan se ut när det kanske är lite mer annorlunda än vad som passar in i normen. Hoppas att ni gillar denna videon! Men ha tålamod med mina redigeringskunskaper, haha. Jag är liksom bara en nybörjare som försöker lära mig så mycket jag kan för att nå ut till alla er på bästa möjliga sätt.

Snart dags för möte, livet när man jobbar hemifrån och multitaskar med barn samtidigt.

Nu ska vi strax ha ett möte med bästa Alekuriren, de har verkligen försökt hjälpa oss enormt mycket i all denna härvan och försökt se till att politiker samt invånarna i Ale kommun får vetskap om hur folk faktiskt blir behandlade här. Så hoppas på ett grymt bra möte! 
Jag träffade även ansiktena bakom Ournormal.org igår förmiddag vilket kändes så jäkla kul! De är verkligen beundransvärda med allt det jobb de har gjort samt ständigt lägger ner för att familjer ska kunna komma i kontakt med varandra landet över. 

Tack för att ni alltid finns här och glöm inte lämna en like samt prenumerera på vår youtubekanal! Stora kramar från mig och pojkarna bus!

En ny vecka på ingång.

Dags att behandla Max immunsjukdom igen.

Imorgon är det måndag igen vilket i vanlig ordning för oss betyder att Max ska få behandling på barnsjukhuset igen. Var tredje vecka är vi där nämligen och Max får speciell medicin för hans immunsjukdom i dropp rakt in i blodet (intravenöst). Detta för att han ska klara av olika infektioner/virus som han kan bli smittad av, lättare än utan. Men den kan tyvärr inte hjälpa honom att bli mindre infektionskänslig. Utan bara hjälpa honom bekämpa infektionerna/bakterierna/virusen när han väl blir utsatt för dem/smittad av dem.

Hoppas på att kunna få en läkartid till MTL snarast möjligt.

Så tidigt imorgon bitti ska jag försöka sätta embla på båda Max armveck så att han är helt bedövad och färdig att sätta nål direkt när vi kommer fram till avdelningen. Förhoppningsvis kommer vi även att hinna springa inom Mag-, Tarm och Levermottagningen då jag haft en hel del frågor som jag vidarebefordrat dit, bland annat så skulle vi få en ny läkartid så snart som möjligt. 
Detta då Maxen inte mått så bra, utan kräkts en del. Rapat mycket, haft feber/febergräns och varit väääldigt trött. Men om jag känner vårt fina team där rätt så håller de troligtvis på att försöka ordna en tid redan. Personligen tycker jag dock att det är väldigt skönt att prata med vårdpersonalen på plats när vi ändå är där.

Sen ska jag även äntligen få träffa vår underbara psykolog där, vilket var ett bra tag sedan nu. Hon hjälper oss så gott hon kan med allt runtomkring, så som remisser, dialog om allt som ständigt händer i vårt liv och det ständiga traumat att konstant stå utan den hjälpen som min son och vi som familj egentligen har rätt till.

Något positivt har hänt i alla fall!

Något positivt jag kom på att jag glömt nämna (pga allt som hänt) är att vår fantastiska jurist på LSS assistans talade om för oss att hon definitivt kommer hjälpa oss att överklaga vårt avslag på utökade avlösningstimmar. Dessutom så kom det avgörande LSS-intyget från BNK sent i fredags eftermiddag. Ett intyg som vi väntat på sedan jag fick reda på Max diagnos, eller sedan man kom fram till Max diagnos överhuvudtaget. Med detta intyg så kan bland annat inte kommunen längre hävda att han inte har rätt att söka hjälp inom LSS eller tillhöra personkretsarna inom LSS. Vilket gör att deras olika nekande och överklaganden kan ifrågasättas enormt. (trots att de fått högvis med intyg redan och även väljer att gå emot försäkringskassans beslut om att han redan tillhör personkrets 3)

Nu är kvällen här och det är dags för våra lite unika rutiner.

Nu ska jag fixa matdroppet för natten och se till att ge Max hans mediciner mm. Storebror sover inatt hos sin mormor och min morbror, för att han ska slippa hamna i kläm imorgon bitti pga stressen och med tanke på hur ledsen Max brukar bli under de här behandlings-måndagarna.
Något ni inte får missa är även min fina vän Stina som skrivit ett underbart inlägg om vår situation på sin hemsida, hon försöker på något sätt hjälpa oss så gott de kan. Vilket för mig är helt fantastiskt av henne med familj! Jag är evigt tacksam för att ens ha henne i mitt liv, våra älskade kämpande prs mirakel, så mycket vi båda har behövt gå igenom. Hon är en av mina stora idoler och jag vet inte om jag hade klarat att gå igenom den enorma resan som hon samt hennes familj tagit sig igenom. Rekommenderar er varmt att läsa hennes blogg!


Så godnatt fina ni, hoppas att ni har haft en underbar helg i solskenet och tagit hand om varandra. Stort tack även älskade mamma för hjälpen med sebbebus! Tack alla för att ni finns och får mig att orka kämpa vidare! Stora kramar

Jag är evigt tacksam!

Det är helt fantastiskt hur fina människor det finns! Trots allt vi gått igenom, allt vi fått emot oss under denna tiden, så är det helt underbart att få upptäcka att det fortfarande människor som med stora hjärtan och som bryr sig om sina medmänniskor! 

Dagens i-landsproblem.

I över 4 veckor har jag varit utan diskmaskin här hemma. Ett smärre i-landsproblem för vissa kanske. Men när man har ett barn som behöver tillsyn 24×7 och som använder väldigt mycket saker dagligen för att hen behöver ha ett fungerande matdropp 18-20 h om dygnet. Det blir en hel del behållare och annat som snabbt ökar diskmängden. 
När jag dessutom inte har möjlighet att vistas i köket längre stunder för att barnet inte ska skada sig själv eller sitt syskon. Eller helt enkelt utsätta sig för fara då hen inte har någon koll ens på enkla konsekvenser, barnet slår sig hårt i huvudet med en sak = det gör jätte ont. Men sedan gör barnet det igen och igen och igen, med samma konsekvens utan att lära sig vad som händer. (bara ett exempel men ni fattar principen)

Redan samma eftermiddag kommer denna räddande ängel hem till oss med verktygen i högsta hugg!

Men i alla fall efter 4 veckor så kändes det mer än angeläget att få löst situationen snarast möjligt. Så efter att försökt hitta någon via mina egna kontakter på fb så tänkte jag att det får bära eller brista och la upp ett inlägg i en av de lokala grupperna i hopp om att i alla fall få ett tips om vart jag kunde vända mig. Men inom loppet av mindre än en timme så fick jag ett pm av en underbar människa anställd av Klarins Rör i Göteborg AB som genast erbjöd sig att komma förbi och se vad han kunde göra.

Så redan samma eftermiddag kommer denna underbara människan hem till oss, med verktyg och allt. Och utan att blinka så hjälper han oss med byte av ballofixen, slangar och kopplar in den nya maskinen jag fått i födelsedagspresent av min mamma+pappa+mormor+syskon+farmor+vänner mfl (som alla gått ihop och samlat ihop till denna i smyg för att jag och barnen skulle slippa oroa oss för att behöva sitta i denna sitsen igen inom kort).

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka denna underbara människa från Klarins Rör i Göteborg AB! Vet inte hur jag ska kunna återgälda detta eller hur jag ska kunna tacka min fina familj mfl som varit med och samlat ihop till diskmaskinen! Jag är så otroligt tacksam för allt detta! Så tacksam för att vi fått denna hjälpen av för oss helt okända människor. Tack för att ni alla hjälper mig att få lite hopp och energi tillbaka! Ni är alla värda er vikt i renaste guld! Från djupet av mitt hjärta, tack!
Den nya fina diskmaskinen i all sin prakt, fullt fungerande dessutom!

Söndag, kalas och kaos i vanlig ordning.

Idag vaknade vi upp till ett lika grått och kallt landskap som igår. Trots att vi kollade på alla bidragen i mello igår (trots mammans ointresse) och därmed la oss rätt mycket senare än vanligt. Man får faktiskt göra det ibland, även om mamman mer än gärna hade lagt sig redan vid kl 19 typ om hon hade fått bestämma själv. 
Denna veckan har tagit sin beskärda del av min energi om man säger så. Pressen att hinna klart med projektansökan i tid och få till alla formuleringar korrekt var tufft men ändå kul. Sen hade jag ju som sagt 2 olika möten som båda två var väldigt känslomässigt laddade.

Jag är inte så kaxig när det gäller att visa och släppa fram mina känslor just nu.

Just nu är jag inte så bra på att visa mina känslor eller släppa fram dem. Jag är liksom rätt livrädd för att jag ska bryta ihop och inte kunna stoppa floden av känslor och tårar om jag lättar på trycket för mycket. För att kunna överleva i allt detta kaos och ständiga stressande situation med kronisk sömnbrist, så får man liksom stänga av för att kunna fortsätta ta sig framåt.
Detta kommer säkerligen bita mig i arslet så småningom, men just nu ser jag det som ett senare problem. Det viktigaste är att mina barn mår så bra de bara kan och att de får det de behöver. Sen kan jag och mina känslor mm komma i sista hand. Annars funkar inte livet alls just nu.
Det som är jobbigt är bara att när det blir sådana här känslomässiga urladdningar så tar det så otroligt mycket energi av mig. Det kan ta flera dagar innan jag ens börjar känna igen mig själv igen då jag går runt konstant ur slut och bara hade kunnat sova bort flera dagar i streck om jag själv hade fått bestämma. (men livet funkar ju inte så som vi alla vet)

En outgrundlig-trötthetsnivå är 100 gånger värre än den normala-trötthetsnivån.

Idag känner jag mig lite mer “som mig själv igen” även fast jag är outgrundligt trött fortfarande. Men det får ta några dagar till, sen hoppas jag vara i fas igen. På en “normal-trötthetsnivå” om man säger så! Normal-trötthetsnivå är i alla fall 100 gånger bättre än en Outgrundlig-trötthetsnivå, haha.

Det kändes ändå som att denna söndagen skulle bli en bra dag, trots gråa vädret och skrikande matdropp på morgonkvisten. Stora killen skulle på kalas hemma hos en fin kompis till honom som går i samma förskolegrupp. Han hade peppat för detta i flera dagar, han skulle som han sa: “till och med tvätta ansiktet med vatten och ta på sig sina finaste partykläder!” eftersom han skulle dit. Älskade unge!

Det verkade ändå som att det skulle bli en väldigt bra och mysig morgon, trots det kalla, gråa utanför.

Så allt verkade väldigt lovande om man säger så. Dock så gick det snabbt över till kaos i vanlig ordning då Max mage valde att göra revolt över det lilla han hade lyckats dricka själv igår kväll till mellot. Då han kräktes ner hela sig själv och sin brorsas matta det första han gjorde efter att de glatt sprungit in där för att leka när Maxen vaknat.
Usch, älskade lilla unge. Det gör så satans ont i mig när detta sker! Även om han trots allt har haft en ovanligt bra period sedan han sövdes och fick den nya knappen i början av januari.
Kräkningstillfällena har minskat sedan dess och jag försöker leva på hoppet att det kommer bli bra nu. Att han i alla fall ska slippa dem, då det är så otroligt jobbigt för honom när det sker, samt risken för aspiration (att han får ner kräks i lungorna/luftvägarna) är väldigt stor. Han har liksom tidigare haft flertalet  lunginflammationer pga det. (lunginflammation = lunginflammation pga kräks/galla kommit in i luftvägarna och bildat bakteriehärdar)
Men han mår bra just nu, så jag hoppas att allt gick bra även denna gången och att det var en engångsföreteelse och inget annat. Även om magkänslan säger att det minsann inte är det, men man ska ju som sagt aldrig sluta hoppas.

Hoppas att ni alla får en bättre söndag än vår i alla fall, men ta det lugnt ute på vägarna! Just nu ramlar stora snöflingor ner på utsidan och jag misstänker att det inte bara är här det sker. Stora kramar från lilla familjen kaos ute på landet!

Folk kommer tro att jag blivit galen!

En fortsättning på blogginlägget jag skrev i veckan, en liten spinn-off så att säga.

För att koppla ihop detta inlägget med det jag skrev här om dagen gällande vad som skulle hända i våra liv om Max skulle få den hjälpen han har rätt till. Jag kände att jag ville spinna vidare lite på det ämnet lite grann. 

Hur kommer folk reagera när man helt plötsligt har möjlighet, råd och tillfälle att få vara “sig själv” igen? Kommer folk att rikta dömande blickar gentemot en? Kommer folk tro att man tappat det helt och blivit spritt språngande galen? Eller kommer man förstå?

Vad tror ni kommer ske? Hur reagerade folk runtomkring er när ert liv planade ut och löste sig lite? När ni fick möjlighet att leva ut er personlighet och lägga tid på sådant som ni önskade och behöver för att må bra? Hur reagerade omgivningen då?

Det kommer vara ett väldigt stort steg, en stor förändring för både mig och folk runtomkring oss tror jag.

Jag tänker såhär, att det kommer vara ett enormt stort steg för mig tex att bara kunna komma utanför husets fyra väggar utan stress/ångest över hur det går med Max. Att kunna jobba utanför hemmet regelbundet med mitt företag Nalima Media, med möten och samarbeten. Att kunna träffa samt umgås med personer i min ålder, eller bara ha en dialog med någon som är äldre än 5 år, haha.
Nä men sen är det så otroligt mycket som jag skulle vilja göra/lägga tid på för min egen del. Saker jag längtat efter i flera år nu, saker jag fått välja bort för att ekonomin helt enkelt inte finns där just nu. Saker jag önskat göra nu i evigheter.
Det kan vara allt från att unna mig själv “egentid” så som kunna fixa håret/naglarna och allt sånt igen. Det är liksom en del av mig, mitt sätt att uttrycka mig, ett sätt att vara mig själv. Det kanske låter väldigt ytligt för många, men för mig är det de små sakerna som gör att jag mår bra, att jag får energi igen.
Jag har även sen Sebastian kom till världen velat tatuera mig igen, jag vill ha båda pojkarna med mig överallt livet ut. De som inte känner mig sedan innan vet inte tex att jag har flera tatueringar redan nu även om de inte alltid syns.

Många känner inte till den personen jag är innerst inne, utan de känner bara till den personen som de ser idag. 

Jag kommer vilja lägga tid på mina hobbys, som de senaste 5 åren (2 täta graviditeter och sedan ett multisjukt barn) fått hamna lååångt ner på prioriteringslistan. Tex ridningen, hänga i stallet, mysa med hästarna och hålla på med en hobby jag haft sedan jag var 6 ½ år. Men jag önskar även kunna lägga tid på att måla igen, på att få uttrycka mig, bearbeta allt jag gått igenom på mitt eget sätt. Och skriva, skriva, skriva, skriva! Jag har så mycket jag vill få ner i skrift, så mycket jag vill få sagt, förmedla.

Som sagt, många här inne känner bara till den personen jag är idag, den personen som inte har möjligheter att kunna vara sig själv. Som inte har samma möjligheter till fritid eller “egentid”.
Vad tror ni kommer ske? Hur reagerade folk runtomkring er när ert liv planade ut och löste sig lite? När ni fick möjlighet att leva ut er personlighet och lägga tid på sådant som ni önskade och behöver för att må bra? Hur reagerade omgivningen då?

Ha en fortsatt underbar fredag, kör försiktigt om ni ska ut på vägarna då det är jäkligt halt på många ställen runtom landet idag. Stora kramar från mig och bustrollen som förgyller mitt liv varje dag. 
Ps. glöm inte följa oss på instagram! Se länk + bilder här nedan! Ds.

Something is wrong.
Instagram token error.
Hämta fler

Hur kommer livet se ut OM vi får hjälp?

Detta är något jag frågar mig själv nästan dagligen, vad kommer hända OM vi får hjälp? Hur kommer livet att se ut då? Kommer vi kunna få en mer “normal” vardag som alla andra? Hur är det att ha en nästan “normal” vardag?
Är det någon av er, mina läsare som själva har gått från totalt koas 24×7 till att ert barn får assistans? Hur förändrades livet för er? Självklart förstår jag att ingenting kan hända över en natt och självklart så förstår jag att det är oerhört individuellt vad man känner samt hur just ens egen situation förändras. Men jag tror det kan vara oerhört intressant att höra hur ni har upplevt detta!

Jag har en dröm och den drömmen är att min son ska få en vardag som är precis som alla andra barns i samma ålder. Att han med hjälp av en assistent ska få möjlighet att delta i samhället utefter sina egna förutsättningar, precis som alla andra.

Min dröm när det gäller framtiden är främst att Max får den hjälpen han har rätt till, anpassat efter hans behov enbart, inte efter vad byråkratin anser eller vad besparningskraven tycker. Utan att Max, barnets egna behov och liv sätts i första rummet. Att han får möjlighet och samma förutsättningar som alla andra att få vara ett barn precis som sina jämnåriga, med lite extra hjälp och stöd bara.

Sen önskar jag såklart att vi som familj får möjlighet att få göra saker tillsammans igen, på ett sätt som gör att ingen av mina barn hamnar i kläm. Kunna få vara “bara” mamma emellanåt och inte vara den akutsjukvårdare/vårdare/personal som jag känner mig som idag när all tid går åt till allt runtomkring Max och hans sjukdomsproblematik.
Att bara kunna få lägga fokus på att fixa fredagsmyset med barnen och kunna slappna av så att man inte behöver vara på helspänn hela tiden. Utan bara kunna mysa, leka, vara nära och känna mig som en mamma igen.

Att kunna slappna av och känna trygghet i att Max får den tillsyn samt hjälpen han behöver, SAMTIDIGT som jag får möjlighet att vara “mig själv igen” och jobba, kanske hinna träffa vänner?

Att kunna känna mig som en mamma igen, det är väl inte för mycket begärt?

Att kanske även kunna få jobba igen “på riktigt”, utan att känna stress/behöva multitaska samtidigt för att jag samtidigt måste ha stenkoll på Max och vara beredd på att släppa allt och ta honom. Att  bara kunna ta datorn med sig och jobba med kollegor eller på ett fik för att komma utanför dörren lite? Att kunna boka in möten alla dagar i veckan utan ångest över hur jag ska hinna med allt då jag bara har 2 dagar per vecka (om personalen inte är sjuk) där jag ska lyckas hinna med precis allting. Att kunna slappna av och känna trygghet i att Max får den tillsyn samt hjälpen han behöver, SAMTIDIGT som jag får möjlighet att vara “mig själv igen” och jobba, kanske hinna träffa vänner?
Ha möjlighet att låta båda barnen sova över hos sin mormor eller annan släkting utan att de själva behöver ha ångest samt vara rädda för att något ska hända. Låta dem få bli bortskämda av sin mormor som jag blev som barn? Låta dem få åka dit tillsammans? Kanske att Max tom kan åka dit själv så att jag och storebror kan ha egentid tillsammans, att han slipper känna att han hamnar konstant i kläm?

Är det för mycket begärt? Vad tycker ni?

Detta är en dröm för mig, att få möjlighet att jobba ordentligt igen. Att kunna lämna hemmet utan ångest, att veta att min son får det han behöver utefter hans speciella behov. Att kunna få vara en familj igen!

Sen är det såklart inte något som man önskar, att ens barn ska ha så stora svårigheter i livet att man till sist ansöker om assistans. Dvs begär att få personal i hemmet, vem vill egentligen ha personer utifrån i sitt hem varje dag? Det är inte det första man önskar, självklart så önskar man ju att man kan klara sin vardag själv. Att där fanns någon mirakel medicin som botar all hans problematik, att han magiskt nog mot alla odds kunde bli helt frisk över en natt. DET hade varit det ultimata!

Men tyvärr så kommer det ju aldrig att ske, man kan inte bota autism och vad jag vet så kan man inte få förlamningar att bli “friska” igen. Och då vården med alla våra underbara överläkare mfl alla anser och har ansett länge att Max borde ha fått assistans och stöd för länge sedan. Att Max utan tvekan egentligen ska ha rätt till den hjälpen jag desperat nu försökt se till att han ska få i över 3 år. Även fast jag vänder ut och in på mig själv så kan jag inte vara flera personer samtidigt, hur gärna jag än vill klona mig för att kunna räcka till, så går inte det.

All kärlek till er som följer oss här på bloggen, tack för att ni alltid finns här för oss och hjälper oss sprida inläggen vidare! Tack! Stora kramar från mig och mina älskade bustroll

Denna veckan har mycket spännande på lager!

Ytterligare en spännande vecka är på gång! Bland annat så har jag ett enormt spännande möte på torsdag som är så otroligt amazing att jag knappt vågar hoppas på att vi kommer gå vidare därifrån. MEN jag kan inte låta bli att hoppas lite grann i alla fal, då det verkligen hade kunnat förändra hela vår vardag. Men som sagt, man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken!

Dessutom så sitter jag med en projektansökan just nu till vinnova som ska in senast på torsdag. Får jag igenom den ansökan så kan jag börja sätta en del av mina idéer i verket och förhoppningsvis även kunna göra skillnad för andra i framtiden.
Så denna veckan blir det en hel del koncentrerat jobb för att hinna skicka in ansökan i tid, då det är rätt omfattande. 

Sen har jag ett annat projekt och samarbete på gång som också ska bli klart för att kunna skickas in. Så det är en hel del jobb på gång här bakom skärmen här även om det kanske inte märks helt för er ännu. Det blir lätt så när man måste göra allt förarbete innan man kan avslöja allt.

Som tur är så har vi inte en massa läkarbesök denna veckan, utan vi tog det mesta koncentrerat förra veckan. Men de har ju en förmåga att trilla in utan förvarning med jämna mellanrum, dock så hoppas jag att de väntar tills nästa vecka med att ramla in så jag hinner klart med allt gällande projektansökningen.

Sist men inte minst tänkte jag kolla med er ifall ni har några bra tips på företag som skulle vara intresserade av ett samarbete med mig och bloggen? Vad skulle ni vilja se här? Vad intresserar er och vad hade ni önskat läsa mer om?  Jag är alltid på jakt efter nya möjligheter och nya roliga erfarenheter. Och jag tar mer än gärna emot tips och råd från er, ni är ju mina läsare och det är ju det ni vill läsa om som jag önskar skriva mer om. 🙂

Hoppas att ni alla har haft en underbar måndag med massa nya krafter inför denna nya veckan! Stora kramar från mig och pojkarna bus!

Det blir verkligen aldrig som man planerar.

Det är knappt så jag blir förvånad ens längre, haha. Denna veckan skulle ju egentligen börja med en heldag på barnsjukhuset då Max skulle få behandling igen. Sebastian skulle med hjälp av sin fantastiska kontaktfamilj åka till förskolan i morse och sedan spendera några nätter där då det skulle bli intensivt de närmsta dagarna.

Men tyvärr så anföll febern kontaktfamiljens egna barn inatt och då fick vi lägga om planen helt. Och sedan kan man väl säga att hela veckan har gått i princip samma mönster, haha. Dvs helt emot ursprungs planen!

Tanken var ju från början att Max skulle få behandling i måndags på barnsjukhuset igen, men då det blev feberattack hos kontaktfamiljen så fick jag slänga om i planeringen och byta dag på sjukhuset. Så måndagen blev en heldag hemma med mys och min fina vän kom över en sväng för att hjälpa mig med mitt hår. (dvs sätta i löshår med kertinmetoden, något jag upptäckt är väldigt svårt att lyckas med på ett snyggt sätt själv) Så vi kan säga att vi började med en mys och pysseldag där pojkarna fick hamna i fullt fokus.

Tisdagen blev det full rulle, Max avlösare jobbade denna dagen och jag hade som sagt tusen saker att försöka hinna med. (som vanligt, haha) Samt då storebror var tvungen att åka till barnvakt en sväng på eftermiddagen så valde jag att ta med honom på ett jobbärende till Borås på förmiddagen. Jag glömmer ofta hur enkelt det är att åka iväg med ett barn som kan äta som “vanligt” och som man inte behöver planera tio gånger extra för att kunna ta med sig osv. Visst han har mjölkproteinallergi, men att bara kunna ta med sig fika eller svänga förbi Mc Donalds helt spontant är en enorm frihet.

Så efter en tur och retur till Borås på förmiddagen så var det dags att packa sig in i bilen igen för del 2. Min älskade syster ställde upp och hjälpte mig ta Sebastian en sväng på sitt jobb inne i Göteborg då jag hade ett super viktigt möte på Barnneuropsykiatriska Kliniken. Jag skulle nämligen få svar på vad de kommit fram till gällande Max utredning, vilket liksom helt enkelt inte gick att missa eller boka om då det är såpass viktigt och även avgörande för allt från vårdplaneringen kring Max men även gällande kampen med Biståndsenheten/anpassad barnomsorg/planering gällande bemanningen av våra avlösningstimmar. Så tusen tack älskade systra mi!

På onsdagen blev det en tripp till barnsjukhuset igen då Max verkligen behöver få sina behandlingar inom tidsramen för att han inte ska tappa effekten av det den hjälper honom med. Detta är som ni vet alltid något som tär oerhört mycket på både mig, men speciellt på Max. Tack och lov så kom barnens far ned på Tisdag sen eftermiddag och hade då möjlighet att äntligen få lite egentid med Sebastian, vilket han verkligen behöver och har saknat något enormt mycket. 
Dock så behövde han åka hem igen den eftermiddagen, men Sebastian fick i alla fall möjlighet att få vara själv med sin pappa hela förmiddagen. 

Tyvärr resulterade hans hemgång i många tårar, mycket känslor som blommade upp igen hos barnen och gjorde även att vi sedan på Torsdagen fick fortsätta vår hemmaplan. Med lugna aktiviteter, massa mys, prat och kramar för att bearbeta alla känslor som tyvärr alltid bubblar upp efter att de träffat sin älskade pappa. Vilket inte är så konstigt alls med tanke på hela situationen, det är verkligen inte lätt att vara barn när ens föräldrar helt plötsligt inte bor tillsammans längre. Det är ingenting ett litet barn själv kan hantera, det är speciellt ingenting som ett barn överhuvudtaget ska behöva bearbeta eller fundera på själv. Sen är inga känslor, fel utan det är på riktigt skitjobbigt att behöva gå igenom detta som barn. 
Jag är själv ett så kallat “skilsmässobarn”, men jag var betydligt äldre när mina föräldrar valde att separera. Men jag minns fortfarande hur jobbigt jag själv tyckte att det var och då var jag liksom mer än dubbelt så gammal gentemot vad Sebastian är just nu. Och då får man ha i baktanke att Sebastian knappt var 2 ½ år gammal, samt Max inte ens hunnit fylla 1 år när jag blev helt ensamstående med dem båda. Så att känslor bubblar upp och behöver bearbetas mm nu är knappast något konstigt. Men såklart gör det ont i hela mammahjärtat att behöva se dem så ledsna.

Idag (Fredag) skulle Max egentligen ha besökt sin gamla förskola för att påbörja en inskolning igen sedan han var tvungen att hållas hemma efter att hans vita blodkroppar var så få att man inte ens kunde mäta dem på akuten i april 2017. Men då han fick en diagnos i Onsdags så behövde vi även planera om här för att det ska bli så bra som möjligt för Max i allt detta. (såklart har jag flaggat för utredningen och den eventuella diagnosen nu sen långt innan remissen ens skickades till BNK från början) Så efter ringt och rådfrågat dem på BNK så valde vi att avboka besöket i väntan på att förskolan ska få möjlighet att delta i den genomgång gällande Max och hans problematik. För att de sedan ska kunna komma med en långsiktig lösning för honom, istället för som nu, inte ha någon långsiktig lösning alls.

Och nu är liksom redan helgen här, hela veckan har bara gått i hundranittio nonstop. Förhoppningsvis så blir i alla fall nästa vecka bättre, men jag kanske ska börja försöka tänka framåt och kanske mer eller mindre förutsätta att det aldrig blir som jag tänkt mig från början, haha. 

Something is wrong.
Instagram token error.
Hämta fler

Ny vagn som passar Max behov.

– Inlägget innehåller adlinks –

Thule Urban Glide 1 – min nyfunna kärlek i livet!

Alltså jag älskar verkligen Max nya vagn som jag lyckades beställa på mellandagsrean efter att äntligen fått sålt vår gamla vagn (Bugaboo Donkey duo syskonvagn). Då Max växer om än lite i taget, samt storebror inte har något behov av vagn längre. Så kändes det väldigt onödigt att ha en vagn som är gjord för två barn samt egentligen är en väldigt dyr vagn som man kan få en del för även fast de är några år gamla.
När jag sökte efter en ny vagn så var det viktigt att den var:
  • Lättrullad
  • Tog lite plats ihopfälld i bilen
  • Tar så mycket vikt som möjligt i sitsen
  • Har en bra varukorg samt plats för hängande ryggsäck/matdropp osv
  • Samt möjlighet att köras på alla typer av underlag, från grusvägar till snö här på landet där vi bor. Till smala sjukhuskorridorer, dörröppningar, hissar osv.
  • Låsbara hjul för körning i grus/snö samt svängbart framhjul för körning i stadsmiljö/sjukhusmiljö.

Vagnen jag till slut valde är en  Thule Urban Glide 1 som på mellandagsrean var rejält prissänkt. Den kan ta hela 34 kg i vikt, samt väger själv knappt 10 kg och är otroligt lättrullad. Jag är enormt nöjd än så länge, även fast jag saknar min älskade pärla lite grann (mest emotionellt då Maxen åkt i den vagnen sen han var en liten bebis).

Tanken är att kunna ha denna vagnen så länge som möjligt, och när Max väl kommer upp i närmare 30 kg vikt så bör vi förhoppningsvis kunna få hjälp av en arbetsterapeut för att i så fall få ett mer anpassat hjälpmedel ifall han fortfarande kommer behöva vagn eller liknande.

Vad för typ av vagn har ni?

Vad har ni för vagn åt era barn? Vilka är era favoriter? Mina tre just nu är:
  1. Bugaboo Donkey Dou – Världens bästa vagn när man har 2 små barn, massa packning och enormt lättrullad.
  2. Thule Urban Glide 1 – Än så länge en helt fantastisk vagn, lättrullad, vänder på en femöring, kommer in överallt, enormt lätt att fälla ihop osv.
  3. Emmaljunga City Cross – Var vår allra första vagn när Sebastian (storebror skulle komma till världen), en trotjänare som tar sig fram överallt.
 Glöm nu inte att hålla utkik på TV4 den 22 januari där bland annat vi kommer att synas då Kalla Fakta valt att lyfta vår svåra situation. För att belysa hur hårt dessa enorma besparingar inom assistansen drabbar de som är allra mest utsatta. De som hamnar mellan stolarna. Ta hand om er! Stora Kramar!