När man återigen får tänka outside the box.

Imorgon påbörjar jag ett nytt kapitel i livet, något jag har funderat över väldigt länge. Men som jag pga omständigheterna inte ansett varit det allra bästa att kasta sig in i just nu. Sen blev ju livet ännu mer kaotiskt med tanke att kassan valde att gå emot lagen och högsta domstolen. Så nu vet vi inte vad som händer eller när vi kan tänkas få ett svar från dem.

Och jag har ju redan kastat mig in i egen företagardjungeln, så varför inte fortsätta, haha? 
Så nu imorgon påbörjar mina distansstudier inom Webbutveckling på Hermods. Dessa kurser kommer ligga på 50 % nu till att börja med så att jag känner att jag hinner med dem och inte tar mig vatten helt över huvudet. Med tanke på att jag knappt sover alls längre så finns det ju massa timmar om dygnet när jag bara väntar på att trassla upp M när han sover, så då kan jag ju lika gärna plugga lite för att fortsätta utveckla mig själv. Och sedan kunna erbjuda kund fler tjänster samt få mina självlärda kunskaper finslipade, samt på papper.

Så nu får ni hålla alla tummar och tår för mig, så att inte kroppen min tar slut mitt i. För då lär det bli rätt knepigt, med tanke på att vi ännu inte har fått någon hjälp alls. Men man vet ju inte om man inte provar och man lever bara en gång!

En skitdag helt enkelt.

Jag vet inte ens hur jag ska skriva detta eller var jag ens ska börja berätta, hur jag ska skriva detta utan att använda en massa svordomar och annat hemskt. För de känslorna jag känner just nu vet jag knappt hur jag ska kunna sätta ord på. Ska jag vara helt ärlig så är jag galet förbannad och så ofantligt leds på detta att jag inte vet var jag ska ta vägen snart..

Idag fick jag via vår jurist på LSS Assistans reda på att kommunen helt valt att avslå vår ansökan om utökad avlösning. De har tagit mer än en månad på sig att bara egentligen säga nej, trots nya ännu mer noggranna läkarintyg som beskriver Max omfattande vård-/tillsynsbehov ännu mer. Likaså trots att man även nu vet att Max utredning på BNK är färdig och att han har fått sin autismdiagnos. 

Indirekt så vill man se till att vi står helt utan hjälp, man vägrar samarbeta eller anpassa hjälpen efter Max behov.

Så kommunen/biståndsenheten står alltså fast vid att Max ska skolas in på heltid genast och den enda hjälpen vi/han ska få är avlösning nattetid 40 h per vecka. MEN dessa problem kvarstår utan att där finns en lösning:

  • Personalen får enligt bemmaningsenheten inte jobba natt på Max rum pga att det är snedtak där inne.
  • Man vägrar även bostadsanpassning så att Max + eventuella avlösare kan ta mitt nuvarande sovrum så att natt-timmarna kan verkställas, då man enligt bemmaningsenheten inte kan göra anpassningar för “anhöriga”. Vilket man då syftar på mig, men då jag själv ska ta hand om Max alla övriga nätter samt när det ej finns personal så måste jag kunna sova någon annanstans med Max+hans utrustning hos mig. Vilket inte kommer få plats i det barnrum Max har idag. (jag har en säng speciellt inköpt pga mina egna sjukdomsproblem och har idag inte råd att köpa en ny, min kropp kommer bokstavligen inte hålla ihop om jag inte kan ligga i en, för min dåliga kropp anpassad säng.)
  • Man struntar i att Max inte har kunnat påbörja inskolning på förskolan pga BNK´s rekommendationer och mötet med barnomsorg samt BNK mfl är inte förrän den 17 april.
  • Sen att flera olika överläkare mfl runtomkring Max idag är genuint oroliga över hans mående och hur han ens ska klara av att vistas alls i förskolan. Är även det något man väljer att strunta i.
  • Att jag ska kunna jobba för att försörja mina barn och kunna betala mina räkningar samt se till att vi har det vi behöver, är inte heller något de anser vara särskilt relevant. Sedan jag blev utförsäkrad i augusti tack vare att de valde att överklaga domen från förvaltningsrätten som gav mig rätt att bli anhörigvårdare till Max, så har de helt struntat i hur drabbade ekonomiskt vi har blivit. 
  • Man jämför även Max med matdropp kopplat till sin tunntarm hela natten + 12 andningsuppehåll i timmen + kaskadkräkningar från ingenstans mitt i nätterna som måste hindras från att hamna i hans lungor = med att “alla barn i den ålder behöver tillsyn om nätterna” ?! Wtf?!
  • Sen försöker de få det till att jag inte vill ta hand om mitt barn, när poängen handlar om hans enorma tillsyns samt vårdbehov som är 24×7! Det handlar inte om att jag inte även vill vara mamma till mitt barn, jag kan inte dela på mig mer?!

De vill få mig att ge upp och inte orka mer.

Detta och mycket mer står i beslutet jag fick reda på idag. Rent konkret kan man säga att jag nu inte kommer få någon hjälp alls, eftersom barnomsorgen inte funkar, personalen inte får jobba om natten = så kan inte heller beslutet verkställas. Vilket i sin tur leder till att jag kommer stå här helt själv igen, efter 3 års kamp och nästan exakt 2 år sedan första beslutet om avlösning togs. Man har alltså på 2 år inte ens kunnat verkställa det enda “beviljade” beslutet man har tagit i denna kommunen. Man har skitit i oss helt under denna tid och nu känns det som om man gör allt man kan för att försöka “tysta” mig helt. Försöka få mig att inte orka mer och helt enkelt ge upp..

Ångesten och stressen håller på att äta upp mig, jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Varenda lösning jag föreslår blir nekad. Varenda ansökan jag skickar in blir avslagen. Varenda förslag jag kommer med struntar man i. Och Max behov verkar man inte bry sig om alls! Denna kommunen är fan det värsta jag har varit med om! Fy vad jag skäms över att kalla mig invånare i Ale kommun idag.

Det är inte bara att sälja huset och flytta, det är så otroligt mycket mer som spelar in.

Och de som tror att det bara är att flytta, så är det inte så enkelt. Även om jag skulle sälja och flytta härifrån så finns det:

  1. inte en hyresvärd i världen som vill hyra ut till en ensamstående tvåbarnsmamma utan inkomst och med ett multisjuktbarn.
  2. inte en enda bank heller i hela världens om skulle ge mig ett nytt lån så jag kan köpa en bostad på bra pendlingsavstånd från Drottning Silvias Barnsjukhus.
  3. så skulle Max förlora de kontaktpunkter som följt honom sedan födseln bla BVC, BUM i kungälv och den utbildade personal som finns.
  4. min stora kille skulle förlora det lilla kontaktnät han har, sina vänner och det lilla han faktiskt har trygghet i fortfarande efter allt som hänt.
  5. vi skulle stå på ruta 1 igen och få börja om med nya kommunen/myndigheterna/barnomsorgen mfl. Det skulle utan att överdriva säkert ta mer än ett år innan ens hälften var igång såpass som det är idag med kontaktfamilj/möten/BVC/BUM/Soc mfl.

Så helt ärligt har idag varit en jäkla skitdag. Och det har även varit en dag då jag tvivlar på hur jag överhuvudtaget ska ta mig igenom detta, kommer det ens gå? Och om det går till vilket pris? Kommer min kropp kollapsa innan dess? Vad kommer hända då? Vem hjälper oss när jag inte orkar mer, när man inte ens hjälper oss nu efter mer än 3 års kamp?
Hur ska jag orka? 

Ni som orkat läsa hit ner, tack för ert stöd. Jag känner bara en enorm hopplöshet just nu, en enorm stress och en stor ångest gällande både ekonomin och hur länge jag fysiskt ska orka detta. Huvudet klarar sig nog men det är kroppen jag är rädd ska säga upp sig helt tillslut pga all sömnbrist/stress/press mm och vad jag ska göra då vet jag inte.

Tack och lov har vi en fantastisk jurist på LSS assistans med oss i detta nu, annars vet jag inte vad jag skulle göra längre. Ska man behöva ha 4 ärenden i domstol samtidigt gentemot samma kommun?
Tack även för att ni finns, förhoppningsvis blir morgondagen lite bättre då jag ska ha ett fantastiskt spännande möte då gällande mitt företagande. (som jag för övrigt även ska hinna med) Så ska försöka sova lite nu i alla fall, ifall det blir kräkfest inatt igen. Stora kramar från en funkismamma som är tröttare än vanligt.

Folk kommer tro att jag blivit galen!

En fortsättning på blogginlägget jag skrev i veckan, en liten spinn-off så att säga.

För att koppla ihop detta inlägget med det jag skrev här om dagen gällande vad som skulle hända i våra liv om Max skulle få den hjälpen han har rätt till. Jag kände att jag ville spinna vidare lite på det ämnet lite grann. 

Hur kommer folk reagera när man helt plötsligt har möjlighet, råd och tillfälle att få vara “sig själv” igen? Kommer folk att rikta dömande blickar gentemot en? Kommer folk tro att man tappat det helt och blivit spritt språngande galen? Eller kommer man förstå?

Vad tror ni kommer ske? Hur reagerade folk runtomkring er när ert liv planade ut och löste sig lite? När ni fick möjlighet att leva ut er personlighet och lägga tid på sådant som ni önskade och behöver för att må bra? Hur reagerade omgivningen då?

Det kommer vara ett väldigt stort steg, en stor förändring för både mig och folk runtomkring oss tror jag.

Jag tänker såhär, att det kommer vara ett enormt stort steg för mig tex att bara kunna komma utanför husets fyra väggar utan stress/ångest över hur det går med Max. Att kunna jobba utanför hemmet regelbundet med mitt företag Nalima Media, med möten och samarbeten. Att kunna träffa samt umgås med personer i min ålder, eller bara ha en dialog med någon som är äldre än 5 år, haha.
Nä men sen är det så otroligt mycket som jag skulle vilja göra/lägga tid på för min egen del. Saker jag längtat efter i flera år nu, saker jag fått välja bort för att ekonomin helt enkelt inte finns där just nu. Saker jag önskat göra nu i evigheter.
Det kan vara allt från att unna mig själv “egentid” så som kunna fixa håret/naglarna och allt sånt igen. Det är liksom en del av mig, mitt sätt att uttrycka mig, ett sätt att vara mig själv. Det kanske låter väldigt ytligt för många, men för mig är det de små sakerna som gör att jag mår bra, att jag får energi igen.
Jag har även sen Sebastian kom till världen velat tatuera mig igen, jag vill ha båda pojkarna med mig överallt livet ut. De som inte känner mig sedan innan vet inte tex att jag har flera tatueringar redan nu även om de inte alltid syns.

Många känner inte till den personen jag är innerst inne, utan de känner bara till den personen som de ser idag. 

Jag kommer vilja lägga tid på mina hobbys, som de senaste 5 åren (2 täta graviditeter och sedan ett multisjukt barn) fått hamna lååångt ner på prioriteringslistan. Tex ridningen, hänga i stallet, mysa med hästarna och hålla på med en hobby jag haft sedan jag var 6 ½ år. Men jag önskar även kunna lägga tid på att måla igen, på att få uttrycka mig, bearbeta allt jag gått igenom på mitt eget sätt. Och skriva, skriva, skriva, skriva! Jag har så mycket jag vill få ner i skrift, så mycket jag vill få sagt, förmedla.

Som sagt, många här inne känner bara till den personen jag är idag, den personen som inte har möjligheter att kunna vara sig själv. Som inte har samma möjligheter till fritid eller “egentid”.
Vad tror ni kommer ske? Hur reagerade folk runtomkring er när ert liv planade ut och löste sig lite? När ni fick möjlighet att leva ut er personlighet och lägga tid på sådant som ni önskade och behöver för att må bra? Hur reagerade omgivningen då?

Ha en fortsatt underbar fredag, kör försiktigt om ni ska ut på vägarna då det är jäkligt halt på många ställen runtom landet idag. Stora kramar från mig och bustrollen som förgyller mitt liv varje dag. 
Ps. glöm inte följa oss på instagram! Se länk + bilder här nedan! Ds.

Something is wrong.
Instagram token error.
Hämta fler

Hur firar du internationella kvinnodagen idag?

Som ni alla säkert vet vid det här laget så är det internationella kvinnodagen idag, något som synts väldigt tydligt på alla olika sociala medier. Har ni själva gjort något speciellt för att fira detta idag?

Min första egna projektansökan är inskickad! Så jäkla grym är jag! *pepp* 

Jag firade genom att skicka in min allra första egna projektansökan till Vinnova, gällande ett projekt som (ifall det mot förmodan går igenom) skulle kunna hjälpa andra individer i liknande situationer som min egen eller andra utsatta situationer. Min dröm är ju att ta all den kunskap som jag har samlat på mig under hela min resa och använda den för att kunna hjälpa andra. Om jag lyckas hjälpa en enda person att slippa behöva gå igenom allt som vi har behövt gå igenom alla dessa åren, så är det värt allt tusen gånger om.

Haft ett hemligt möte med hård konkurrens, men man kan ju inte sluta leva på hoppet!

Idag har jag även haft ett fruktansvärt spännande Hemligt möte som jag verkligen ber till gudarna för att det kommer att gå vägen så att jag kan få skvallra för er snarast, haha. Nä men detta kan blir riktigt satans stort om det mot förmodan går vägen! Men att ens få till detta mötet var helt amazing och jag är evigt tacksam för den responsen vi fått redan. Man kan utan att säga för mycket, säga att det skulle vara en dröm som blev sann och som ett sänk från ovan om det går vägen! Detta är liksom ett sista halmstrå för mig och jag ber verkligen till alla övre makter om detta, även om jag vet att dett är oerhörd hård “konkurrens” samt att det troligtvis inte är så enkelt att “gå vidare”. Men man måste ju fortsätta hoppas lite, de säger ju att hoppet är det sista som överger människan!

Att våga be om hjälp gör dig inte till en sämre förälder, snarare tvärtom.

Sen hade jag även ett super fint och bra möte med min stora killes kontaktfamiljsmamma samt båda våra underbara kontaktpersoner på socialtjänsten, på barn och ungdom. Ett möte som för övrigt gick super bra, vi gick igenom hur allt går. Om det är något vi undrar över och så vidare, men det kändes verkligen super! Så efter en del tacksamma tårar och mycket fin pepp och stöd. Så det kändes det oerhört bra samt skönt att få stämma av allt med dem och bekräfta att vi alla står på samma plan, samt att de får en bra uppdatering om vad som händer i min lilla familj med allt kring Max osv. Tex så har ju mycket förändrats bara de senaste 2 månaderna med jejunoknappen och Max nya Autism diagnos. Detta är saker som såklart påverkar vardagen mer än man kanske vill erkänna ibland, så att få lite råd och stöd av dessa fina människor känns verkligen jätte bra!

Så känner du att det är kaos i ditt liv, att du inte räcker till, att du inte mår bra eller vad som helst. Var inte rädd att be om hjälp! Det är inte farligt och att bara känna att någon annan finns där och hjälper till så att du slipper slå knut på dig själv jämt och ständigt känns oerhört bra. Så är du i en liknande situation som jag, var INTE rädd att be Socialtjänsten om hjälp. Det gör INTE dig till en sämre förälder! Snarare tvärtom!

Hoppas att ni alla har haft en underbar dag idag och var rädda om varandra där ute i snökaoset! (här har det vräkt ner konstant hela dagen) Stora kramar ifrån mig och pojkarna bus =)