Ångestfylld och sömnlös

Jag är så ledsen och känner mig så fruktansvärt maktlös när jag ligger här och hör hur slemmigt det är i dina luftvägar när du andas.. Mitt hjärta går sönder av att inte kunna hjälpa dig eller ta över din sjukdom och dåliga mående så att du slapp må såhär. 😔

Din medicin har slutat ge verkan, en kräkfri månad fick du.

På luciamorgonen fångade jag dina spyor i händerna i kapprummet på storebrors avdelning  när vi skulle lämna honom för lite lussefirande..

Ikväll fick jag tvångshålla dig så du skulle få ut allt och jag ber till gud att du inte fick ner något i dina luftvägar eller lungor. En kemisk lunginflammation är det sista du behöver just nu ❤😔 det räcker att du missat din födelsedag, midsommar, nationalhelgen och allt annat bara i år pga sjukhusvistelser och sjukdom.. Jag önskar och ber att du slipper fira även jul på sjukhuset i år..

Mamma älskar dig så otroligt mycket fina starka lilla Max ❤

Men jag går sönder inuti över att inte kunna hjälpa dig och jag känner mig så värdelös som inte kan få dig att må bättre..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till emellanåt,  mitt hjärta går sönder och jag vill att det ska hända något nu nu! Men allt tar ju sån tid, utredningar tar tid, undersökningar tar tid, remisser tar tid, vänta på kallelser tar tid, diskussioner om vad blir nästa steg tar tid. Allt tar sån jävla tid! De tar din tid ifrån dig ❤

Samtidigt som jag står här och trampar vatten, försöker hålla oss ovanför ytan, så bollar jag med olika läkare, sjuksköterskor, myndigheter och andra inblandade. Försöker skynda på, hålla dig frisk men ändå låta dig utvecklas som “andra barn”, möblerar om för att finna bästa lösningen för att kunna gynna användandet av matdroppet osv trots din ovilja. Samtidigt som jag försöker tillgodose ditt närhets samt trygghetsbehov utan att vi ska trassla in oss helt i slangar och annat.

Jag bär dig när du inte orkar gå, när du inte mår bra, när du behöver mer närhet än vanligt. Jag lagar mat med en snart treåring på ryggen, jag staplar ved, städar, tvättar, tar hand om storebror, med en snart treåring på höften eller ryggen.

Jag går igenom eld och vatten för dig och din bror. Skulle dansa på krossat glas om det hjälpte dig..

Men när jag inte kan göra något alls.. När jag inte kan påverka hur du mår, ta bort ditt illamående, dina uppstötningar, din svullna mage, ditt slem i luftvägarna, din ständiga och återkommande låga feber, dina kräkningar, andningsuppehållen, andnöden, paniken.. När jag inte kan påverka eller ta bort detta så faller maktlösheten över mig, ångesten äter upp mig och jag känner mig värdelös. Som världens sämsta mamma.

Jag klandrar mig själv, undrar om jag kunde gjort något annorlunda för att undvika detta. Är det mitt fel? Jag är så ledsen enda in i själen över att just du ska behöva må såhär, över att sjukdom drabbat dig såhär..

Inatt lär det inte bli många timmars sömn, för inatt lär jag som alla andra gånger du spytt eller mått sämre, vaka över dig, vakna kvickare än någonsin och rycka till vid varje liten annorlunda andetag. Varje andningsuppehåll kommer ge mig ångest knivar i magen och jag kommer med all säkerhet pilla på dig hela natten, ligga tätt intill bara så att jag verkligen hör att du andas ordentligt..

Det enda jag någonsin önskar mig är att du ska få vara frisk ❤😔

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *