Retro rea fynd till vrakpris!

Åh nu är jag så jäkla lycklig! Har precis lagt en beställning på bordet ni kan se på bilden!
Dessutom så fick jag det för halva reapriset!! Så betalde precis bara 149,50 kr för ett spritt språngande nytt retro inspirerat bord som egentligen kostar 1999 kr.

Haha, alltså såna här kap gör ens dag ibland! Är ni medlemmar på Ellos eller är sugna på samma bord, med värsta braiga dealen kika in här då och skynda er att lägga en beställning innan de tar slut.

Och nej, jag får ingenting för att tipsa er om detta utan gör det av ren välvilja.

Kram på er!

Från permission, till återbesök.

Så from fredag em förra veckan åkte vi hem på permission jag och Maxen, trots att han hade spenderat hela natten med syrgas och pendlat mellan  90%-92% i syresättningsnivå. Deras enda lösning var ju att sätta oss att dela rum med ett annat infekterat barn vilket skulle ha kunnat vara lika med katastrof för Maxen med tanke på hans urdåliga immunförsvar.

Dagarna gick trots slem, fortsatta problem med ansträngd andning, oregelbundna kräkningar, konstant rinnande var ur öronen så kämpade vi på här hemma med hopp om att det måste vända. De var ju inte direkt särskilt intresserade av att få tillbaka oss på avdelningen utan försökte med alla medel lösa allt från förlängning av antibiotikan till utskrivning av medicinering emot illamående på distans, utan att någon egentligen ens undersökte honom.

Barnmedicin här ute hade ingen möjlighet att ta emot oss, vårdcentralen har upprepade gånger sagt att de ej känner sig trygga eller innehar kompetensen att ta emot Max eller behandla honom när han är sjuk.
Detta är egentligen helt sjukt! Så bara för att Max är född med en ovanlig diagnos och sedan dess har fått flera följdproblem samt andra diagnoser, så har vi ingenstans att vända oss när det gäller vården i vår hemkommun eller ens i närheten.
Utan vårt enda val blir barnsjukhuset varje gång och är det något utöver de sakerna han redan är inskriven på respektive mottagning för utredning, så blir vi bara hänvisade till akuten.

Dvs man väljer hellre att slussa ett väldigt infektionskänsligt barn med pågående infektion samt ännu mer nedsatt immunförsvar än vanligt via en av de största smitthärdarna man kan träffa på, dvs barnakuten. Istället för att ge oss förberedande hjälp samt en ansvarig läkare/avdelning som vi kan vända oss till vid behov alla de gånger han insjuknar såpass att vi inte kan få det att vända hemma, jag kan verkligen inte förstå hur eller varför det skulle vara bättre såhär?

Så efter viss övertalning, massa tjat och krav från min sida lyckades de mirakulöst få till en tid hos Maxens ordinarie läkare på öron, näsa och hals mottagningen (önh). Dvs vi slapp bli lämnade vind för våg utan någon uppföljning eller undersökning alls.

Detta var väl en deal jag kände mig bekväm med i alla fall, eftersom jag har ett stort förtroende för hans läkare på önh samt att jag visste att hen inte skulle lämna oss i sticket utan faktiskt skicka oss vidare om vi behövde det.

I tisdags hämtade jag även äntligen hem en överlycklig och väldigt kramig treåring som jag fullständigt saknat ihjäl mig efter! Han tog sats och bara kastade sig hejdlöst runt halsen på mig och där stod jag ybertuffa mamman med stripigt hår+mjukiskläder och grinade på parkeringen utanför dagis mitt framför ögonen på barnens ena pedagog!
Haha, tur att de känner oss vid det här laget och vet om alla dessa turer på sjukhus samt alla sömnlösa nätter.

Den natten (tisdags natt) var den mysigaste natten sen de insjuknade, en gosig mysig rufsig unge på varje arm i sängen! Så även om jag egentligen inte fick sovit så mycket så var det banne mig det bästa på evigheter!
Vi valde att ta en mysdag nu i onsdags för att försöka ta igen lite kramar och pussar, sen så hade jag förhoppningen om att storebror i alla fall kunde vara en stund på dagis på torsdagen då det planerade återbesöket med önh skulle äga rum. Dock så verkar oturen förfölja oss på allvar, då självklart vaknade båda trollen upp med feber på torsdag morgon..

Så det var bara att släpa med båda två till sjukhuset och hålla tummarna för att de inte skulle explodera ut i trots alá feber-bråk/tjafs osv. Vi överlevde dock, men resultatet blev ännu mer mediciner att hämta ut och nära kontakt med önh om det trots detta ändå inte skulle vända för Maxen.

Så nu står vi här med ytterligare en veckas kur med starkare antibiotika + starkare örondroppar. På det kräktes han ner hela vardagsrummet igår kväll och storebror var tvungen att somna redan strax efter kl 18 pga att han var så trött och febern spelade honom ett spratt.

Så med alla krafter jag har ber jag nu till alla gudar och så kallade övermakter att Max får behålla sin antibiotika så han slipper intravenös sådan, att han inte drabbas av ytterligare en infektion och att storebrors feber bara är något konstigt påhitt som inte tänker smitta hans infektionskänsliga lillebror.

Nu ska denna pyjamasmamman försöka fixa lite köttfärssås med spagetti till stora trollet samt blanda ihop en magsnäll pegblandning till det lilla trollet. Sen hoppas denna mamman på att trollen vill sova middag! Man kan ju alltid hoppas i alla fall, haha.

Inlagda på sjukhus..

Vilka dagar.. Vilka nätter.. Vilket kaos..
Vi blev inlagda på barnsjukhuset i måndags natt och har spenderat hela veckan på avdelning tills i fredags em då vi fick åka hem över helgen på permission i hopp om att Maxen skulle orka hämta sig såpass att vi skulle kunna stanna hemma sen och fortsätta sjukstugan på hemmaplan.

Dock så kantades gårdagen med ytterligare kräkningar och han har fortfarande feber samt bukandas och orkar inte på samma sätt som när han är sjuk “vanligtvis”.

Han har dubbelsidig öroninflammation och det rinner var ur öronen på honom hela tiden, detta behandlar vi med örondroppar 3 gånger om dagen. På det är pegområdet infekterat och irriterat, detta har dock börjat se liiiite bättre ut men är ännu inte helt bra. Hela natten till fredagen låg han med syrgas i sängen för att underlätta andningen för honom då han får ta i med hela magen för att andas normalt och orka syresätta sig ordentligt, han har sen vi las in pendlat mellan 90-93% i syresättning samt att det knastrar och rosslar i luftrören på honom.

Detta har jag ifrågasatt sen dag ett men det var inte förrän vi fick komma till lungmottagningen (på vårt planerade besök) som man konstaterade att han har lunginflammation och att höger lunga låter värre än vänster. Jag kan inte fatta hur man har kunnat missa en lunginflammation I 5 dagar på ett så infektionskänsligt barn?!

Att man dessutom nöjt sig med att han endast fick i sig ca 300 ml vätska via pegen de första dagarna pga att man inte kunde sätta en vanlig infart på honom (då de stack sönder honom och spräckte alla kärl redan på måndag natt, inte ens narkosens specialister kunde sätta nål på honom)..

Känns som om jag kämpar i motvind, läkarna tar mig inte på allvar och inte Max heller. Trots råd från lungmottagningen där de ansåg att vi skulle stanna kvar x antal dagar till så att han fick en riktigt chans att återhämta sig, så var avdelningsläkarnas enda lösning att vi antingen fick dela rum med ett annat infekterat barn (vilket är idiotiskt då Max suger åt sig bakterier och virus som en tvättsvamp!?) eller att vi fick åka hem på permission med en garanterad plats ifall det inte funkade hemma.

Just nu lutar det åt att vi kommer behöva åka in igen i em/kväll. För jag känner mig verkligen inte trygg med att han kräks och med hans andning. Jag kan ju inte garantera att han får behålla antibiotikan som han ska ha då han pga sin enormt långsamma tömning av magsäcken kan kräkas upp en måltid flera timmar efter att han har fått den. På sjukhuset fick han i alla fall medicin mot illamåendet, men det var inget jag fick med mig hem tyvärr. Annars hade det kanske varit lite lättare för honom.

Får dock be om ursäkt för att jag inte kunnat uppdatera er här inne, men då man är ensamstående och helt själv hela tiden så finns ingen tid till att göra något än att vaka över sitt älskade barn. Speciellt då han varit så fruktansvärt dålig, dessutom med en feber högt över 39 grader..

Men jag ska försöka få lite tid över, vet att man ska kunna säga ifrån att man behöver hjälp osv av personalen/sköterskorna men jag är så oerhört dålig på att be om hjälp. Är man van att behöva göra precis allt själv så blir man nästan löjligt tacksam bara över att någon annan fixar matdroppet eller sätter på syrgasen.

Ta hand om er och era små, vi ska försöka vila lite mer nu och hålla tummarna för att det inte sker några mer kräkningar idag.

Sjuk helg, bokstavligt talat.

Jag vet egentligen inte vad jag lyckats gjort i ett tidigare liv för att förtjäna denna otroligt långa spiral av konstant otur som av någon anledning verkar förfölja mig och de som står mig nära?
Det är nästan skrattretande hur domnioeffekten slår till med full kraft så fort något litet börjar svaja!

Veckan var redan kaotisk från början, i måndags skulle Max till att börja med egentligen varit på specialistmottagning för tänderna (pga hans opererade gomspalt, för få tänder och prs) men då livet inte var med oss så fick vi ställa in med kort varsel. Vilket iofs gjorde att jag hann förbereda mig liiiite mer inför tisdagens möte med LSS från Socialtjänsten. (kommer ett längre separat inlägg om det så snart jag får möjlighet att skriva klart via datorn)
Mötet var ett såkallat hembesök, dvs två st damer från LSS var hemma hos oss (i vårt fantastiskt organiserade kaos ) för att träffa mig och främst då Max för att göra en bedömning samt påbörja en “utredning” för att kunna besluta om jag som ensamstående mamma till Max med hans problem överhuvudtaget kan få någon hjälp alls. (vilket baseras helt på Max omsorgsbehov)
Detta resulterade ju såklart i att jag fick berätta precis ALLT om ALLT, om alla problem, hans vårdbehov, alla kontakter, alla hemska nätter osv. Efteråt var det som om någon kört över mig med en långtradare, mentalt var jag helt slutkörd och migränen knackade på dörren lika självklart som ett brev på posten.

Trots ett huvud tungt som betong, var det bara upp och hoppa tidigt på onsdag morgon för att lyckas vara på helt andra sidan stan i en annan kommun på morgonen för att få en ortoped att titta  samt ge ett utlåtande om mina fruktansvärt dåliga knän. Svaren jag fick veta var inte direkt något roligt alls utan nu blir det helt nya fighter att ta vidare med läkare och kräva vård/hjälp åter igen.

Efter detta (lagom mör och ont som bara den) hem en liten stund innan jag hämtade pojkarna på dagis. Iväg till storvaruhandeln (den enda som finns här ute på landet, haha), rodda runt kundvagn med två övertrötta bananätandes bustroll samtidigt som jag försökte storhandla.
Hem, fixa mat lagom till att upptäcka att stora killen helt plötsligt från ingenstans får världens feber. Övertrötta mamman ringer förvirrat till dagis och sjukanmäler båda två.

Torsdagen varvas av tuchmålningar, baxa ved (världen blev plötsligt iskall och vårt gamla hus behöver eldas för att vi inte ska frysa ihjäl när elementen inte hinner med att ställa om).

På torsdag kväll sen börjar såklart även Maxen insjukna, han är verkligen som en tvättsvamp den stackaren och bara suger åt sig alla bakterier och virus som finns i närheten. Dock så blir han alltid sämre än någon annan pga sitt kassa immunförsvar.

Fredagen varvades med film, mys, syskonkärlek och febertoppar. Nätterna spenderades med två svettiga älskade mammiga bustroll som irriterat försökte slåss om vem som skulle ha mest mammakärlek tills klockan slår halv fem och lillebror anser att man inte kan sova längre då när man är sjuk.

På lördagen får Storebror så ont i sina ben att han bara gråter hysteriskt om han så bara ställer sig upp, mammahjärtat går sönder och mormorn erbjuder sig att komma ut. Vi planerar att kunna passa på att umgås lite och kanske kolla på en film när barnen somnat även om de är lite sjuka då det var evigheter sen vi bara hade tid att prata lite med varandra utan tusen olika måsten samtidigt.

Efter rådgivning så avvaktar vi måndagen och barnmedicin för storebror då han trots allt är såpass pigg och blir smärtlindrad ordentligt med ipren + Alvedon varvat. Barnen somnar av utmattning från både feber och mormor tidigare än vanligt och vi börjar förbereda för en trevlig kväll. Lagom tills filmen börjat, osten är framplockad och mormor hunnit hälla upp sig ett glas vin vaknar Max i panik.

Som ett elegant kylskåp springer jag uppför trappan och lyfter upp honom i hopp om att storebror inte ska hinna vakna. På väg ut genom dörren börjar han få uppstötningar, vi skyndar oss ner för trappan, han snyftar i min famn. Jag slänger av mig mina fabulösa fårskinnstofflor (världens bästa grej när man bor i gammalt hus utan golvvärme för övrigt) och sätter mig med honom i knät i en av barnfotöljerna  (hinner inte längre då han fått flera uppstötningar på vägen dit), håller i honom med ena armen och ger hans panna stöd med den andra. (han sitter med ryggen mot mitt bröst) Jag pussar honom på kinden och viskar i hans öra att han är såå duktig, att det inte är någon fara, såja såja mammas kille.

Hans luftstrupe kollapsar av muskelkramperna som kräkningarna medför, så genom att hålla hans huvud och med min kropp ge honom stöd så han inte kan kasta sig bakåt i panik när han inte får luft hjälper honom att minska risken att lyckas aspirera en del av spyorna. Även om mammahjärtat går sönder varje gång som jag behöver “tvinga” honom på detta sätt.
Men vad ska man göra?

Resten av natten plus söndagen flyter på i samma tecken, mormorn åker hem på söndagen för att kunna komma tillbaka på måndagen (igår) för att ta med storebror till barnmedicin för benen. Medan jag fortsätter kämpa med Maxens skyhöga feber, kräkningar och andningsproblem. (de blir värre vid sjukdom då slemmet eskalerar och sätter sig i luftstrupen + lungorna och gör att han lättare kräks och blir tungandad)

Storebror får order om vila+värme samt röra sig i den mån han klarar av och orkar själv trots smärtan. Som tur är så verkar det inte vara höftsnuva eller barnreumatism som vi var oroliga för! Dock ska vi ha honom under uppsikt och blir han inte bättre eller sämre så skulle vi komma tillbaka igen. Vilket känns skönt för vid detta laget känner ju alla sköterskorna och nästan alla läkarna oss där, sköterskorna är de finaste jag stött på och hjälper mig alltid med rådgivning och stöd även om de inte har möjlighet att ta emot Max när han är sjuk pga att de varken har utrustning eller tillräcklig specialiserad kunskap kring alla hans besvär.

Just nu är vi insnöade jag och Maxen här ute på landet, han varvar mellan att vara febrig/ledsen/mammig/utmattad och är fruktansvärt slemmig.. Jag har försökt med alla mediciner jag har för att underlätta andningen men det blir inte bättre, dock så har han bara fått upp lite slem imorse och sen fått behålla det han druckit och fått i pegen. Även om det egentligen inte är några mängder, så är det ju bättre än ingenting. Dock så försöker jag komma på hur sjutton vi ska göra, det lutar åt att försöka ta oss in till barnsjukhuset men hela stan är lamslagen av snön. Frågan är hur vi ska ta oss dit?

Det är i lägen som dessa som man önskar att man vore två. Mvh mamman som lider av sömnbrist sen i tisdags och som dessutom fått sin beskärda del av barnens fantastiska förkylning!

Den fantastiska treårstrotsen, eller?

Visst är den fantastisk? Den underbara treårstrotsen med gap/skrik kontrat med känslorna utanpå kroppen? Där inget duger, där man kan allt själv men kan skrika lungorna ur sig för att det inte blir exakt som man tänkt sig? Där livet är pest och pina ena stunden och man är king på allt i nästa?

Nu är faktiskt treårstrotsen en väldigt häftig period och det är fantastiskt att se min älskade stora kille växa upp och bli en helt egen individ med eget tycke och intresse. Jag älskar att se honom växa och utvecklas, det är nog bland det häftigaste jag vet! Samtidigt så vet jag att det vi går igenom just nu är i en väldigt mycket större skala än vad som vanligtvis anses “normalt”, även fast jag själv hatar ordet normalt.

Men jag hoppas innerligt att vi inte är de enda som har det på denna nivån, sitter du/ni i samma sits så ska du/ni veta att ni är verkligen inte ensamma!

Sen jag och barnen blev lämnade i början på Januari förra året så har Sebastians seperationsångest slagit i med full kraft. Han var, innan seperationen, en trygg kille som gick på både potta+toaletten på eget initiativ. Som var så trygg på sitt egna rum att han vid läggdags bad oss gå efter att vi pussats god natt och stoppat om honom, han VILLE somna själv och kände sig trygg både i sig själv och på sitt rum.

Idag vägrar han både potta+toaletten (även om jag erbjuder honom), han vågar inte vara ensam på sitt rum ens dagtid och leka längre. Ett tag kunde jag inte ens gå undan och byta blöja på lillebror utan att det resulterade i tårar eller att han stod och höll mig i byxbenet. Han kan inte somna själv längre, det är bara att glömma. Han måste numera hålla mig i handen tills han somnar (då han är livrädd att jag ska försvinna med), han måste sova i min säng, så nära han bara kan komma. Detta kombinerat med trots (som enligt vår barnpsykolog är mer än dubbelt så mycket som hos ett barn i en “normal” fas utan Sebastians historia) gör att han då gärna skallas/sparkas/slåss samtidigt som han inte vill släppa taget. Det kan vara tjafs om något så löjligt som att jag sover på mina tryckavlastande kuddar (pga min Whiplash) och han mitt i natten får för sig att han “ska” ha dem, vilket resulterar i skallningar, massa gap och skrik mitt i natten men även en metod då han försöker pressa bort mitt huvud med sitt eget (han är inte dum utan vet att min nacke är svag och att jag får så ont att jag inte kan med kraft hålla emot med huvvudet). Vad gör man då?

Nu försöker vi ju att ta oss igenom alla dessa strider, tjafs, trots, gap och skrik så lugnt som möjligt, prata och förklara. Vara bestämd och ha noll tollerans emot våld osv, vara konsekvent och bryta så fort man kan. Men det är då fan inte lätt alla gånger!

Han har dessutom stunder då han hamnar i någon form av panik där han spänner sig som en fiolsträng och bara skriker, det kan vara om allt och ingenting. Från att han har fel strumpor på sig till att jag har sagt ifrån att man inte få slå någon varken sin mamma eller sin lillebror. Dessa “panik-perioder” görr även att han blir nästan hysterisk, han skriker så han knappt hinner andas, blir alldeles genomsvettig, hans lilla hjärta dunkar i hundranittio och det spelar ingen roll vad man gör då det knappt går att bryta honom. Han kan tex spänna sig som en rak bräda i famnen på en och bara skrika och kasta sig hysteriskt fram och tillbaka när man försöker trösta honom, lugna honom och få honom att varva ner genom att ha honom i knät eller i famnen. Att låta honom stå på golvet eller i soffan (eller där han är) kan snabbt resultera i att han slår sig eller skadar sig själv. Vilket i så fall gör att hela situationen eskalerar ännu mer..

Det är dagar som dessa som man önskar så att man kunde klona sig eller att man var två. Jag kan ju inte dela på mig mer än vad jag gör och gudarna ska veta att jag gör verkligen allt jag kan och lite till för mina barn. Och jag älskar dem mer än livet själv, men ibland blir man nästan knäckt. Ni vet de där dagarna då det känns som om man är den sämsta föräldern i hela världen för att tålamodet tar slut till sist och man har tagit strider från det att barnet slagit upp ögonen tills dess att det somnar. Jag har dem stunderna ibland och det tror jag nog att alla föräldrar någon gång också har känt så.

När man dessutom lider av sömnbrist så gör det ju inte saker bättre, innte för någon av familjemedlemmarna kan jag lova er! Som nu tex så har Sebastian haft mardrömmar som han vaknat av varje natt sen första helgen i December (då farföräldrarna var här och hälsade på). Han vaknar och gråter samt bröjar ofta bråka om ingeting trots att han är super trött och nästan sovande. Sen har det tagit närmare 1-2 timmar innan han lyckats komma till ro igen och inte sparkas/snurrar/skallas längre..

På det har jag ju ävven stackars lillebror som har sina andningsuppehåll nattetid som dessutom gör att han har sina uppvak som behöver tröst och trygghet för att komma till ro. Som sagt ibland önskar man verkligen att man kunde klona sig, även om man försöker vara den där supermamman som fixar allt. Men man kommer inte så långt om man inte ens får sova om nätterna och trotsen blir ju knappats lättare för barnet heller om det inte får sova på nätterna.

Man kan väl helt enkelt ssäga att det inte är en idialisk situation, men vad gör man inte som ensamstående? Man får försöka trolla med knäna, häva i sig tre red bull och bita ihop samt vila när barnen vilar. Livet med en treårinng är inte sådär fabulöst som man kan tro! Även om de är helt underbara resten av tiden, haha.

Vad jag vill säga är väl mest att det är fan inte lätt, inte för någon av oss. Men vi klarar det! Och kan vi klara det så gör du det också, och tveka inte att söka hjälp! Jag kan säga att stödet jag får och har fått av vår Barnpsykolog är helt fantastiskt. Jag är henne evigt tacksam, äntligen har jag någon att bolla med. Någon att diskutera mitt föräldraskap med, någon att fråga “gör jag verkligen rätt?” “Är du säker på att jag inte är den hemskaste mamman i hela världen?”

Jag vet att mycket av ilskan och känslorna som jag får haglande över mig är ett test, ett test för att se om jag står pall. Om jag stannar kvar. Om jag orkar med honom. Om jag ändå älskar honom. Om jag finns där imorgon också? Så att jag inte också lämnar honnom som hans andra trygghetsperson gjorde.

Älskade fina unge, mamma älskar dig mer än allt annat här i världen oavsett hur hemsk du tycker att jag är.

Förändring med bildbevis!

Här kommer en liten bildbomb med halvkassa småmörka bildbevis på nya möbleringen jag lyckades knåpa ihop igår trots bustrollen springandes runt benen hela tiden, haha.
Det är mindre lätt vissa gånger att vara ensamstående mamma med tusen idéer samtidigt och vilja göra så mycket mer än vad man kanske kan åstadkomma egentligen. Det är stunder som dessa (typ när man försöker flytta ett stort tungt matbord uppför två stora betongsteg) som man önskar att man var två.. Men se på fan, vi klarade det ändå! Även om min trasiga kropp är mindre glad på mig, men det är väl smällar man får ta!

För detta året ska bli ett år av lycka och välmående, jag vill må bra och trivas både med mig själv och mitt hem. Trots att jag inte har den fetaste plånboken eller den friskaste kroppen! Jag vill kunna vara jag igen, få en del av orken tillbaka. Och bara denna “lilla” förändringen har gett mig enorm mersmak och massa energi att försöka göra ännu mer.

Även om gränsen till att göra för mycket ständigt är hårfin, fy vad det faktiskt känns att man står och svajar på gränsen till utbrändhet. Det är verkligen ingen rolig känsla vill jag lova. Men för att kunna återhämta mig och få tillbaka orken som sagt så behöver jag göra förändringar som får mig att må bättre. Och detta bland annat tror jag är ett litet steg i rätt riktning!
Nu idag är min önskan att kroppen orkar fortsätta så jag kan börja ta tag mer i Maxens rum också. Jag fick i alla fall dammsugit hela golvet igår efter målning+spackling+slipningen, så att i alla fall torka golven idag borde inte vara för övermäktigt hoppas jag! Och så fort det är klart och har torkat kan jag ÄNTLIGEN börja flytta in möblerna som är tänkt att stå där och på så vis äntligen få ännu mer ordning här hemma. Som jag har längtat efter det!

Nattlig Poesi

All these crazy thoughts in my head, They will not be silent until I’m dead.
All these crazy dreams,
They will not stop until I wake up.
But who can tell whether I’m asleep or awake?
Who can tell if I’m awake or if I’m dead?
Or is that just a crazy thought?
Or am I in a dream that can not end?
//Nattlig poesi by Moi 👈 (ursäkta eventuella stavfel, Mvh övertrött mamma)

Nytt år, nytt hem, nya tag.

Jisses, vet knappt vart jag ska börja. Sen jag skrev sist så har allt rullat på i raketfart! Det som då var kvar av 2015 fortsatte att fyllas till bredden av diverse negativa händelser och sjukdom, men även nya dörrar öppnades och allt mitt enorma slit med allt från vårdeen, kommunen, försäkrningskassan mm började väldigt långsamt att ge utdelning.

På senaste läkarbesöket hos Mag,, tarm och levermottagningen upptäcktes dock att det sitter kvar ett metallstift av något slag i magen (rätt ytligt) på Max sen operationen den 9 Juni 2015 när man satte in knappen. Detta är antagligen en enorm andledning till varför knappen aldrig har läkt ordentligt på honom och varför både granulom+knapphålet ständigt blir irriterat/infekterat och blöder/blir rött/får utslag runtom osv. Detta är något jag själv har påtalat sen dess att alla stygnen togs bort och jag fortfarande “kände” något där granulomet sitter idag. Detta fick jag dock förklarat att det var ärrvävnad och minsann inget farligt att oroa sig för. Men än en gång visar det sig alltså att den “nojiga oroliga mamman” faktiskt har rätt!

Det är helt stört att min älskade prins har fått våndas med detta i över ett halvår nu utan att någon har tagit tag i det. I alla fall efter upptäckten på röntgen fick jag reda på att han måste opereras så snart som möjligt igen.. Något som man egentligen till varje pris lovat att undvika! Något som jag själv har otrolig ångest över och då inte bara den där “vanliga” förbaskade oron som man som förälder har när ens älskade barn behöver sövas. Utan även den där enorma ångesten där följande gör att jag får hjärtsnurp:

  • Max har numera konstaterade förslappade luftvägar, vilket betyder att hela luftstrupen kan kollapsa (och gör tex om han bloir för ledsen vilket medför direkt andnöd). Min enorma rädsla över att detta ska ske på operation är verkligen enorm, tänk om luftstrupen kollapsar och de inte kan få ur slangarna?!
  • Jag känner idag till 2 fall av PRS barn som råkat ut för liknande som jag beskrev ovan, att luftstrupen kollapsar. Den ena vet jag skedde under operation på exakt samma sjukhus, barnet skulle stänga sin gomspalt och var kollad UA av sjukhusets avdelningar innan OP men ändå lyckades de inte få ur slangarna utan blev tvunga att sätta en TRACH. Detta, just detta med TRACH är jag livrädd för! Jag är även livrädd för alla de då kommande veckorna på sjukhus och den totala omställningen från ensamstående tvåbarnsmamma till ensamstående tvåbarnsmamma med 2 assistenter 24×7.. Jag vet att många säkert tycker jag är urlöjig nu, men det är sant! Jag är livrädd att min älskade son ska behöva gå igenom detta med, även han har av precis samma avdelningar blivit undersökt och kollad som det stackars lilla barnet. Är det verkligen så konstigt att man är orolig då?
  • Nummer tre i ordningen är dessutom att mitt förtroende för teamet som opererade Max sist är väldigt lågt, detta med tanke på att det i efterhand har kommit fram att man fullständigt sket i vad jag sa, även om det var rekomendationer och önskemål från en utav de främsta Narkosläkarna på Sahlgrenska. Dvs att man skulle kollat hans luftstrupe+matstrupe super extra noga när han ändå låg därså att vi skulle slippa göra om det igen! Sen dels för att man nu då uppenbarligen har missat ett ursäkta mig jävla metallstift i hans buk!? Något som kan ställa till med en riktigt farlig infektion när som helst, på ett barn som redan har väldigt dåligt immunförsvar!? Galet är bara förnamnet..

I alla fall, vi har trots detta ännu ej fått en kallelse. Detta tror jag beror på att jag vart riktigt förbannad och redan skällt på 3 andra avdelningar som har önskemål att göra andra ingrepp mm att nu jävlatr får ni sammarbeta! Ska ni överhuvudtaget få göra något med min son så ska ni prata med varandra och diskutera igenom ALLT först, samt att jag vill ha ALL information! Så just nu väntar vi bara, försöker hålla vikten på +-0 och ta oss igenom all sjukdom med feber, hosta, slem, andnöd och allt vad det innebär.

Men på tal om nya året så lovade jag mig själv att i allt detta kaos försöka prioritera mig själv lite mer, saker som är viktiga för mig. Som jag mår bra av, som ger mig energi och som kanske kan få mig att gradvis hitta tillbaka till den där glada envisa adhd-varnings tösen jag är med tusen bollar i luften samtidigt och med en kreativ ådra som måste få utlopp! Jag känner att jag måste göra allt jag kan för att dra i handbromsen innan jag frontar rätt in i väggen, göra allt jag kan för att försöka bryta den här negativa spiralen som förföljt mig de senaste åren! Försöka att vända på det negativa, se om jag kan klara mig bort från all otur och annat mjäk som sparkar undan benen på mig så fort jag försöker resa på mig. Så idag tex hade jag äntligen lite energi igen (lider dessutom av sömnbrist då storebror har haft mardrömmar nu varje natt i flera veckor, så x antal extra uppvak än de jag redan gör varje natt med Max) så idag har vårt mysiga lilla hus fått sig en ommöblerning från topp till tå!

Inte så lätt att genomföra dock då man har två små busiga troll som mer än gärna ville “hjälpa till” hela tiden, haha. Men på något sätt gick det! Dock så vet jag att jag kommer få sota som fan för det imorgon då min kropp (speciellt mina ben) kommer ge mig ett rent helvete. Men det är morgondagens bekymmer! Har jag tur och den lilla medicin jag har hemma kan mota “olle i grind” så kanske jag kan börja göra iordning Max rum imorgon. Det hade varit helt underbart! Då jag, oavsett hur mycket jag älskar mina underbara barn, behöver få tillbaka “mitt” sovrum igen. Där inne där vi bor allihopa just nu, men kanske, kanske kan det vända lite med att Max också får ett rum och de ändå kan komma till mig om de behöver! Så kanske, kanske kan jag få möjlighet att få lite saker gjort om kvällarna i framtiden om jag har tur! Och skulle Max få någon form av avlastning/assistans osv så är det ju en enorm fördel att hans rum är klart då. Jag har ju inte direkt lust att ha även en främling i mitt sovrum “bara för att” liksom, haha.

Nej nu börjar hunden bli riktigt grinig på mig för att jag inte lagt mig ännu, hon är min lilla mammagris och vill helst sova sked eller vaka över mig när jag sover. Så det är nog dags att ta en vidbehovsmedicin och hoppa i pyjamasen. God natt fina ni och jag hoppas att starten på det nya året för er blir alldeles fantastisk! Nu ser vi till och tillsammans vänder på den här oturssmeten och suger i oss all lycka vi kan komma över.

Ta hand om er!